Anders Örne Förutvarande statsrådet, förre chefen för postverket och förre ordföranden i riksgäldsfullmäktige generaldirektör Anders Örne avled den 1 november till följd av skador han ådrog sig vid en trafikolycka några dagar tidigare. Han var född 1881. Efter fil. kand.-examen i Uppsala 1907 blev Anders Örne ett par år en av Hjalmar Brantings unga medhjälpare i Social-Demokraten men övergick 1910 till kooperationen som redaktör för ”Kooperatören” och ”Konsumentbladet” och från 1916 som Kooperativa förbundets sekreterare. 1920 blev han statssekreterare i finansdepartementet, sedan han året innan invalts i första kammaren, och var 1921—1923 kommunikationsminister. Från 1925 till 1946 var han generalpostdirektör och blev 1941 ordförande i riksgäldsfullmäktige. I några minnesord i SvD skrev tidningens förutvarande huvudredaktör dr Ivar Anderson bl. a.: Sin största insats gjorde Anders Örne kanske inom den svenska konsumentkooperationen, där hans syssla som sekreterare genom hans arbetsförmåga och energi växte ut till ledarskap för rörelsens hela organisation. Anders Örne höll i hela sin offentliga gärning orubbligt fast vid de grundsatser han i unga år bekände sig till. Men hans syn på politikens praktiska uppgifter förändrades mycket under årens lopp. Han var och förblev socialdemokrat men socialdemokratiens syn på dagens problem kunde han sällan gilla, framför allt inte på det ekonomiska området. Det fria näringslivet kunde knappast ha en bättre förespråkare än denne principielle demokrat, som med bitande ironi och saklig skärpa kritiserade planhushållning och statliga regleringar av olika slag. Men först och främst bör bringas i erinran Anders örnes livslånga kamp inom kooperationen, förvaltningen och i svensk offentlig debatt — för sund ekonomi, sparsamhet och ett fast penningvärde. I vårt offentliga liv var Anders Örne en moralisk kraft, ett hälsosamt salt. Han var självständig, rakryggad och orädd i sin ämbetsgär-ning och i sitt offentliga framträdande. Han avskydde demagogi och var fullständigt fri från partipolitikens små intressen och all sorts popularitetsfjäsk. som alltid utmärkte honom var vid hans pensionering helt obruten, och han hade ingen tanke på att lägga upp. Under sitt första år som pensionär stod han på Dramatens scen 119 kvällar och ännu vid tiden kring 80-årsdagen kunde radiolyssnarna glädjas åt och värmas av hans mjukt klingande röst och kristallklara diktion. Sin egen stil som fars- och komediaktör hade Winnerstrand redan tidigt klart mejslat ut: elegansen, det ironiska men avväpnande leendet, den på något mystiskt sätt charmerande knarrigheten, det hjärtliga tonfallet. Som karaktärsskådespelare visste han att gestalta idel nya och överraskande människotyper, ofta starkt kontrasterande men alltid med sitt eget individuella liv och särmärke. Självfallet sökte filmen Winnerstrands medverkan men knappast mer än ett 10-tal roller blev där hans insats. Radion fångade honom också tidigt och den blev han trogen genom åren. Här blev han den genuine medelsvensken som huvudman i serien ”Familjen Björk”. Som uppläsare av Hasse Z:s humoresker lyckades han med sin djupa inlevelse fånga något av författarens eget kynne. I senare år återkom han flitigt i radioteatern i en lång rad komediroller. Alltid lyste han upp spelet med sin förmåga att blott i röst och tonfall ge relief och åskådlighet åt en karaktär. (Set Poppius i SvD.) 275