Stina Aronson Wollmar Boström Elsa Nyblom Stina Aronson Författarinnan Kristina (Stina) Aronson avled den 24 november på Uppsala epidemisjukhus nära 64 år gammal. För tio år sedan kom Stina Aronsons roman ”Hitom himlen” och den betecknade ett genombrott i stort. Den som aldrig hade läst något av Stina Aronson förut blev överväldigad av denna författarinna, som framträdde i ett mognat konstnärskaps fulla glans med en ny motivkrets, en ny litterär domän. Och dock hade hon då utgivit nio arbeten under en följd av 25 år, mycket skiftande mottagna av kritiken och tydligen knappt mottagna alls av publiken. Med novellsamlingen ”Sång till Polstjärnan” befäste hon ett par år senare sin seger. Efter ”Den fjärde vägen” (1950) vände hon sig i ”Sanningslandet” delvis mot den motivkrets hon ägde i sina barndomsupplevelser, bitter ensamhet i släkt med finnmarksfolkets öden. Hennes prosa fick i Norrbottensskildringarna en suggestiv, mörk färg av den finskt påverkade svenskan i de tvåspråkiga bygderna. Med ett par tre böcker öppnade Stina Aronson vägen till ett nytt guldfält inom svensk litteratur. Blomstringstiden kom sent för Stina Aronson och blev kort. Hon stod mitt uppe i ivriga planer, när sjukdomen drabbade henne. I det längsta kämpade hon för att hinna skriva färdig biografin över sin man dr Anders Aronson, sanatorieläkare högt uppe i norr under många år. (Ven Nyberg i SvD.) Samfundet De nio, av vilket Stina Aronson var medlem, tilldelade henne i november 1956 sitt stora pris. Wollmar Boström Förre envoyén kammarherre Wollmar Boström avled den 7 november 78 år gammal. I hela 20 år, från 1925 till 1945, var Wollmar Boström Sveriges sändebud i Washington och kom därigenom att representera en hel epok i vårt lands förbindelser med USA. Redan från början av sin ministertid var han med i första ledet när det gällde att ta initiativ till och stödja samarbetet mellan de båda länderna på olika områden. Han reste runt i det stora landet, talade okonstlat och älskvärt med amerikaner och svenskamerikaner och väckte förtroende och värvade vänner både för sig själv och för sitt land. Värdet härav under de påfrestningar andra världskriget förde med sig kan knappast överskattas. Det var i betydande utsträckning Wollmar Boströms förtjänst att svensk politik blev rätt förstådd och i det stora hela positivt bedömd inom den amerikanska statsledningen. I yngre år var Wollmar Boström en av våra främsta tennisspelare, var flerfaldig svensk mästare och tog tillsammans med Gunnar Settervall bronsmedalj i dubbelspel vid Londonolympiaden 1908. Ären 1909—1913 var han ordförande i Svenska tennisförbundet. 276