man — den faktiska styrkan blev dock totalt 325 man — uttagna på frivillighetens väg. Att få väl kvalificerat folk till bataljonen var ingen svårighet. Anmälningarna var mångdubbelt flera än bataljonens numerär, varför det endast gällde att välja ut de mest kvalificerade. Däremot vållade chefsfrågan till en början en del trassel. Arméchefen utsåg först major Sigmund Ahnfelt i generalstabskåren, en officer som bl. a. kunde åberopa erfarenheter från Koreakriget och genomgången amerikansk krigshögskola som kvalifikationer för uppdraget. Valet stötte emellertid på patrull på en del håll. Det befanns att Ahnfelt före sin utnämning till officer varit s. k. Lindholmnazist på 1930-talet och av den anledningen ansågs han olämplig. Diskussionen härom ledde till att major Ahnfelt efter en överläggning med försvarsministern den 14 november anhöll om befrielse från uppdraget. I hans ställe utsåg arméchefen omedelbart major Ingmar Ste venberg vid Kronobergs regemente. General Ehrensvärd konstaterade i detta sammanhang att han hade ”nödgats bifalla major Ahnfelts framställning” samtidigt som han alltjämt vidhöll att denne var lämplig för befattningen i fråga. I andra kammaren redogjorde försvarsministern för fallet och vitsordade även han att Ahnfelt från rent militär synpunkt vore ytterst lämplig men att man hade diskuterat om hans deltagande vore klokt på grund av de anförda skälen. Proposition om FN-bataljonen förelädes riksdagen den 8 november. Vid överläggningar i Köpenhamn den 12 november mellan Danmarks, Norges och Sveriges försvarsministrar — Finlands försvarsminister var förhindrad deltaga — enades man om ett intimt samarbete mellan resp, länders FN-styrkor; sådana uppsattes nämligen även av övriga nordiska länder. Vart och ett av länderna skulle ha en förbindelseofficer vid FN-kommandots högkvarter för att gemensamt verka för en nordisk samordning på de områden där en sådan var praktiskt genomförbar. Från svensk sida förordnades till förbindelseofficerare överstelöjtnant Medlemmar av svenska FN-bataljonen fotograferade i Abu Suweir vid ankomsten från Capodichino vid Neapel. 335