Tomma, svårt förstörda hus dominerade gatubilden i Budapest, där frihetskampen stått som hetast. Sovjet hade hänsynslöst slagit till för att säkra ett makrintresse och hade vågat göra detta kanske främst därför att man i Moskva kunde räkna med att Västern skulle rygga tillbaka inför faran av en större sammanstötning. Två västmakter hade å andra sidan gripit till vapen i hopp om att kunna genomtrumfa ett viktigt politiskt avgörande efter en militär blixtoperation mot ett litet land. Här förelåg dessutom komplikationer till följd av svåra konflikter mellan staterna i det lokala området. Redan vid årets början rådde ovisshet om det storpolitiska läget. ”Genèveandan” från 1955 hade förflyktigats, och medan ett slags politiskt stillestånd varit rådande i Europa, hade ryssarna kraftigt ansatt Västerns positioner i Mellersta östern. Inför detta hot stod de stora demokratierna ännu tvekande, inbördes oeniga om lämpliga motdrag. I januari besökte brittiske premierministern Eden och hans nye utrikesminister, Selwyn Lloyd, Washington. De ville främst komma överens med USA om en samordnad orientpolitik, men amerikanerna undvek alltjämt att ta en bestämd ståndpunkt. Under våren återupptog Moskva sin ”avspänningsoffensiv” med större intensitet än någonsin. Detta skedde, sedan ryska kommunistpartiet på signal av Krusjtjev hade störtat den forne ”röde guden” Stalin i stoftet. Medan de fria nationerna försökte få klarhet om vad detta verkligen betydde, levererade sovjetledningen anbud västerut på löpande band — lade fram nya nedrustningsplaner, tillkännagav nedskärning av egna stridskrafter utan internationella avtal o. s. v. Höjdpunkten var ett värbesök av Bulganin och Krusjtjev (”B & K”) i England, där en ständigt leende Malenkov tidigare hade figurerat som förridare. Vissa förhandlingar fördes, men det befanns, att de fundamentala konfliktämnena alltjämt var oöverkomliga. Det gällde särskilt det delade Tysklands problem. Något senare besökte franske konseljpresidenten Mollet och utrikesminister Pineau Moskva. Denna visit hade på flera håll emotsetts med farhågor, ty franska regeringen hade förefallit ganska benägen att ta Kreml på orden. Ryssarna rullade ut den röda mattan för ”kamrat” Mollet, men denne undvek alla fällor. De händelser som skulle komma att göra 1956 till ett storpolitiskt märkesår började på sommaren. ”Avstaliniseringen” hade utlöst länge undertryckta krafter, som ryssarna nu inte behärskade. En arbetarrevolt i Poznan var det första allvarliga varslet, följt av en häftig jäsning i hela Polen, som dock dämpades genom en ”nationalkommunistisk” regimförändring. I Ungern reste sig folket mot de ryska förtryckarna men nedslogs brutalt. Fredens föregivna förkämpar kastade sålunda masken, men deras helt på våld grundade välde skakades så häftigt att det blev uppenbart att vasallerna näppeligen kunde användas som hjälptrupper i händelse av en världskonflikt. 339