strider. En av frihetskämparnas tappraste ledare var en ung överste, Pal Maleter, som lockades i en rysk fälla. Senare uppgifter om att han kommit undan blev inte bekräftade. Kampen var våldsam även i flera andra städer och på många ställen på landsbygden, men med inkräktarnas förkrossande övermakt var utgången given. Nagy hade redan vid det stora anfallets början lämnat ledningen och jämte ett flertal andra politiker och partimän flytt till jugoslaviska ambassaden. Ungerska kyrkans primas, kardinal Mindszenty, som en kort tid kunnat framträda fritt efter flera års fängelsevistelse, hade funnit en fristad på amerikanska beskickningen. Janos Kadar — kanske knäckt av misshandel under sin onådsperiod eller måhända som många andra förment ”oppositionella” kommunister i grund och botten slaviskt trogen mot Moskva — hade bildat en quislingregering. Ungrarnas motstånd upphörde dock inte med den väpnade kampens slut. Den ursprungligen spontana frihetsrörelsen blev först därefter verkligt organiserad. I Budapest framträdde ett centralt arbetarråd, som framlade ett klart formulerat politiskt program. Ute i hela landet bildades lokala arbetarråd. Större delen av Ungern lamslogs många veckor av strejker, som vid flera tillfällen var praktiskt taget totala. Inför denna ståndaktighet syntes ryssarna tidvis tveka. De försökte förmå arbetarna att samarbeta med Kadar. Avsikten var att spränga enhets-fronten mellan arbetare, bönder och intellektuella. Det nya dubbelspelet drabbade bl. a. Nagy. Denne hade avvisat flera förhandlingsvinkar men lurades i en fälla, sedan Kadar i ett avtal med jugoslaviska regeringen hade lovat ge honom fri lejd. Så snart denne flykting i eget land lämnat sin asyl blev han bortförd, sannolikt närmast till Rumänien. Tito reagerade häftigt mot löftesbrottet (se översiktens avsnitt om ”avstaliniseringen”). Kort efteråt bekände Kadar färg. Ryssarna hade funnit, att de inte kunde nå sitt mål genom ”övertalning”. Arbetarråden upplöstes, och ståndrätt infördes över hela landet. Allt tal om en kompromiss avlöjades som bedrägligt. Ungrarna kapitulerade inte, men upproret avtynade långsamt under köld, hunger och terror. Den fria världen visade stark sympati men kunde inte ge hjälp i någon annan form än insamlingar och humanitära aktioner. Främst under ledning av Internationella röda korset fick Ungern stora mängder livsmedel, kläder och medicin. En väldig ström av flyktingar gick till Österrike, vars regering fann uppgiften att ta hand om de nödlidande nästan övermäktig. Många tusen överfördes efter hand till andra länder, bl. a. Sverige. FN stod vanmäktigt inför det ryska övervåldet och kunde endast fälla en moralisk förkastelsedom. Kadars representanter i generalförsamlingen gick helt Sovjets ärenden, och ”regeringen” i Budapest avvisade upprepade krav från FN om att få sända observatörer till Ungern. Generalsekreterare Hammarskjöld försökte förgäves att själv få besöka landet. Suezkupp och krig i Egypten En allvarlig internationell kris framkallades omedelbart då president Nasser den 26 juli tillkännagav, att Egypten nationaliserat Suezkanalen och skulle överta ansvaret för trafiken. Kort dessförinnan hade Egypten förklarat sig vilja antaga erbjudanden om finansiell hjälp till ett nytt stort dammbygge i Nilen vid Assuan, som det fått i december 1955 av USA, Storbritannien och Världsbanken. Hela projektet beräknades kosta 1 300 milj, dollar. USA och Storbritannien skulle tillskjuta 200 milj, dollar och Världsbanken lika mycket. Enligt aldrig bekräftade uppgifter hade även Sovjet intresserat sig för Assuan och ställt en stor långfristig kredit i utsikt. Rykten därom var särskilt i svang, då ryske utrikesministern Sjepilov var Nassers gäst vid stora festligheter i Egypten med anledning av att de sista brittiska trupperna lämnat Suezkanalzonen enligt 1954 års fördrag. Några dagar senare hölls folkomröstning om en ny egyptisk författning. Samtidigt valdes Nasser till statschef. Diktatorn 344