Egyptiska officerare samlade vid taggtrådsnätet kring ett fångläger någonstans i Israel. De tillfångatogs av israelerna i Sinaiöknen under framstöten mot Egypten. utsattes dock knappt en månad senare för en motgång. Det amerikansk-brittiska anbudet i fråga om dammbygget togs tillbaka. Orsaken var, hette det, att strandägarna vid Nilen icke hade kunnat enas om fördelningen av flodvattnet. Tvivel hade dessutom uppstått om Egyptens förmåga att genomföra de väldiga planerna. Nasser protesterade häftigt, och då han blott få dagar senare meddelade sitt beslut att förstatliga kanalen, kom han också in på Assuanprojektet. Han behövde inte längre några dollar, sade han. Nu kunde han finansiera dammen med ökade inkomster från kanaltrafiken. Assuanfrågan, vars verkliga samband med kanalnationaliseringen var oklart, gled dock snart i bakgrunden. Främst Storbritannien och Frankrike — de största intressenterna i det internationella kanalbolaget — reagerade kraftigt mot Suezkuppen. De spärrade bolagets tillgångar inom sina egna länder och infryste Egyptens tillgodohavanden. Vidare vidtogs militära beredskapsåtgärder i östra Medelhavet med Cypern som huvudbas. Dit förlädes även franska styrkor. Nassers egenmäktiga förfarande berörde flertalet sjöfartsnationers intressen. Fri kanaltrafik var garanterad i internationella fördrag, särskilt i 1888 års Konstantinopelkonvention, och man kunde inte finna sig i att Egypten utan vidare övertog hela kontrollen, ehuru man inte bestred Egyptens rätt att företaga nationaliseringen som sådan. Egypten hade, när det 1954 slöt överenskommelsen med britterna om successiv utrymning av baserna i kanalzonen, uttryckligen förklarat sig respektera 1888 års konvention. Kanalens internationella betydelse förnekades inte heller nu av Nasser. Men han ville själv bestämma i vilka former rätten till fri trafik skulle bekräftas och begärde att man skulle lita på att han icke missbrukade Egyptens fysiska kontroll över kanalen. Brittiska och franska regeringarna inkallade i samråd med USA en konferens i London i augusti. Avsikten var att ”upprätta ett internationellt bolag eller administrativt organ med befogenhet att utöva kontroll över Suezkanalen”. Ombud för 22 länder, däribland Sverige, deltog. Egypten, som också inbjudits, vägrade att komma med. Ett av amerikanske utrikesministern Dulles framlagt förslag, som de tre västmakterna under hand enats om, blev godkänt av 18 stater. Det avsåg en till FN anknuten internationell styrelse för kanaldriften. Egypten skulle vara representerat och få skälig del av vinsten. Det gamla kanalbolaget skulle gottgöras och 345