eventuella tvister hänskjutas till skiljedom. Ett indiskt motförslag om att kanalens skötsel skulle reellt överlämnas till Egypten stöddes endast av Sovjet, Ceylon och Indonesien. Londonkonferensen tillsatte en kommitté bestående av ombud för USA, Australien, Sverige, Persien och Etiopien. Australiske premierministern Menzies var ordförande. Sverige representerades av utrikesminister Undén. Kommittén for till Kairo och förklarade där närmare förslagen. Nasser vägrade dock att inlåta sig på förhandlingar. Under tiden hade västmakterna blivit alltmer oeniga om den planerade kanalkontrollens faktiska utformning. USA hade antytt möjligheter till uppmjukningar, medan britter och fransmän fortsatt militära beredskapsåtgärder, mot vilka en stark opinion i den fria världen reagerade. Efter en ny konferens i London i september upprättades en organisation, som skulle tillvarata kanaltrafikantemas intressen — Suez Canal Users’ Association (SCUA). Tanken på en kanalbojkott hade framförts, men särskilt amerikanerna drog sig för en verklig kraftåtgärd, även om de eventuellt kunde vara med på en omdirigering av trafiken runt Kap. Vad SCUA skulle uträtta var över huvud taget mycket oklart. Under tiden drogs konflikten inför FN. Säkerhetsrådet sammanträdde, och Egypten inbjöds deltaga. Brittiska, franska och egyptiska utrikesministrarna förde vissa slutna underhandlingar, förmedlade av generalsekreterare Hammarskjöld. De enades om sex principer: 1) Fri kanaltrafik. 2) Respekt för Egyptens suveränitet. 3) Kanalförvaltning utan politisk påverkan från något land. 4) Fastställande av kanalavgifterna genom avtal mellan Egypten och sjöfartsnationerna. 5) Avsättande av lämplig del av intäkterna för förbättring av kanalen. 6) Medling mellan det gamla kanalbolaget och Egypten. Detta program infogades i ett brittisk-franskt resolutionsförslag, som dessutom upptog Londonkonferensens plan för internationalisering. Sovjet inlade veto mot den sistnämnda delen, men i övrigt antog rådet resolutionen, vilken ansågs kunna utgöra grundval för direkta förhandlingar mellan parterna. Några sådana kom dock icke till stånd. Krisen tog i stället en ytterst allvarlig vändning, då Israel den 29 oktober gick till överrumplande angrepp mot Egypten. Följande dag krävde Storbritannien och Frankrike att alla stridshandlingar skulle inställas. Samtidigt begärde de att själva få temporärt besätta Suezkanalzonen. Då Nasser vägrade angrep britterna och fransmännen i sin tur Egypten den 31 oktober, medan Israel fortsatte sin blixtoperation och besatte Gazazonen och Sinaihalvön. Efter flygbombning ockuperade brittiska och franska styrkor genom luftlandsättning och invasion över havet Port Said-området samt kanalzonen på en sträcka av cirka 23 km. Dessa händelser utspelades samtidigt med det brutala ryska ingripandet i Ungern. USA begärde i säkerhetsrådet att Egyptenkonflikten skulle lösas utan våld, men mot ett resolutionsförslag av denna innebörd inlades brittisk-franskt veto. Sedan Sovjet hotat ingripa direkt och Washington gjort kraftiga föreställningar i London och Paris avbröts dock operationerna på begäran av en överväldigande majoritet i generalförsamlingen. Israel vägrade först att utrymma Sinai och Gaza men gick senare med på att successivt dra tillbaka trupperna — dock utan att ännu lova fullständig evakuering. Brittiska och franska regeringarna försökte ställa villkor men böjde sig i början av december helt för FN:s krav och utrymde Egypten före årets slut. Premierminister Edens ställning skakades (mitt under krisen måste han ta tre veckors sjukledighet på Jamaica). Mollet däremot fick inga större inrikespolitiska svårigheter. FN övertog tills vidare ansvaret i Egyptenaffären och satte upp en internationell övervakningsstyrka. FN skulle vidare svara för upprensning av kanalen, som 346