förre obestridd ledare för agrarförbundet, den senare framskjuten aktiv politiker inom socialdemokratien, den ene för tillfället statsminister (i sin femte regering), den andre riksdagens talman. De partier dessa två representerade var tämligen jämnstarka till väljarnumerärer och kontrollerade tillsammans 107 av riksdagens 200 mandat. Denna omständighet var naturligtvis ägnad att öka spänningen kring valet och även att inge de små partierna förhoppningar om att i elektorsförsamlingen utgöra tungan på vågen med därav följande chanser att manövrera sin egen kandidat till presidentens höga ämbete. Resultatet av elektorsvalet i mitten av januari gav ännu ingen säker ledtråd om den slutliga utgången. Herr Kekkonens anhängare valde in 89 och herr Fagerholms 74 av de trehundra elektorerna. Avgörandet låg följaktligen som väntat i de små elektorsgruppernas hand och blev också tämligen dramatiskt. Först i den tredje omröstningen valdes Urho Kekkonen med knapp majoritet till republikens president för sex år framåt. Sex presidentkandidater samlade i en lång rad. Från vänster: Rydman, Törngren, Tuomioja, Kilpi, Kekkonen och Fagerholm. Storstrejken Presidentvalets dramatik accentuerades av vissa omedelbart föregående och just då aktuella händelser. Den 27 januari inlämnade regeringen Kekkonen sin avskedsansökan på grund av inre splittring inom koalitionen. Lantbruksproducenternas förbund, som ansågs stå agrarförbundet nära, hade med utnyttjande av den frigörelse av prisbildningen på i hemlandet producerade varor som skett i slutet av 1955 höjt priserna på vissa livsmedel. Mot dessa prishöjningar reagerade inte endast den fackliga centralorganisationen, som låg i underhandlingar om nya kollektivavtal med arbetsgivarnas organisationer, synnerligen skarpt, utan också det socialdemokratiska partiet, vilket för sin del sade upp samarbetet i regeringen. Det visade sig ogörligt att få till stånd ny regering före presidentvalet den 15 februari och det dröjde i själva verket ända till den 3 mars innan regeringen Fagerholm trädde till. Ministären Kekkonen kvarstod tills vidare, men saknade givetvis förutsättningar att ingripa effektivt i den skärpta konflikten på löne-fronten, där dödläge hade inträtt i förhandlingarna och generalstrejk förbereddes från LO:s sida. Det är tänkbart, men går antagligen inte att leda i bevis, att strejken hade kunnat undvikas, om inte olyckliga omständigheter hade fogat, att landet hade en regering i uppbrottsstämning just under de avgörande veckorna före 23 353