strejkutbrottet. I varje fall är det ett faktum att inga överhetliga varningens ord kunde åstadkomma den nödiga kompromissviljan hos parterna och hejda utvecklingen. Generalstrejken utbröt den 1 mars — samma dag president Kekkonen tillträdde sitt ämbete — och varade ända till den 20 i samma månad. Strejken var i det närmaste total och omfattade, enligt senare gjorda statistiska beräkningar, 451 000 arbetare, berörde drygt 20 000 arbetsplatser och förorsakade en förlust om över 6 miljoner arbetsdagar. Den fick ett åtminstone delvis oroväckande förlopp med kravallartade demonstrationer på många håll i landet och den lamslog inte endast produktionen utan också distributionen — dock inte helt och hållet vad beträffar livsmedel, posten och pressens nyhetsförmedling. De intermezzon som utspelades under strejkveckorna föranledde i sinom tid en serie rättegångar, vid vilka dom avkunnades mot dem som befunnits skyldiga till uppvigling eller andra lagbrott. Vid årets slut hade sammanlagt 165 personer dömts för brott begångna i samband med strejkoroligheterna. Inom LO förbereddes då en aktion i avsikt att utverka amnesti för de dömda. En annan följdföreteelse, som tilldrog sig uppmärksamhet under våren och sommaren, var vissa offentliggjorda planer på att civila polisstyrkor, rekryterade bland frivilliga, skulle bildas till, som det hette, ”rättsordningens värn”. Talet om en dylik skyddsorganisation hade tystnat mot slutet av året, men torde få betraktas som ett av de många vittnesbörden om att generalstrejken vållade allvarlig oro inom vida medborgargrupper och åtminstone för tillfället tycktes blotta djupa sprickor i den nationella sammanhållningen. Storstrejkens ekonomiska följder Det blev regeringen Fagerholms otacksamma uppgift att medla mellan parterna i avsikt att så snabbt som möjligt få strejken avblåst. Resultatet av dessa bemödanden blev att LO i stort sett kunde genomdriva sina lönekrav, d. v. s. en höjning av lönerna uppgående till mellan 9 och 11 procent, medan viss kompensation i form av skattelättnader m. m. beviljades industrierna. En klausul av vikt i avtalet innehöll medgivande från arbetsgivarpartens sida om att nya förhandlingar kunde upptagas, om och så snart levnadskostnadsindex stigit med 5 poäng över gällande nivå. Lönestegringar medförde inom kort höjda priser inom allt vidare områden och inflationen var snart ett faktum, som inte minst vållade statsfinansiella bekymmer. Vid slutet av 1956 hade levnadskostnadsindex på ett år stigit från 101 till 118 poäng, trots att totalt prisstopp infördes i oktober. Den ekonomiska stabiliseringens problem Under ungefär två tredjedelar av 1956 sysselsatte strävandena att finna medel och metod för åstadkommande av en effektiv stabilisering av penningvärdet de politiskt och ekonomiskt ansvariga organen i Finland. Hindren på vägen var mångahanda och svåra att värdesätta till sin inbördes vikt och betydelse. Härvidlag går naturligtvis åsikterna inom olika politiska läger isär, liksom synpunkterna är helt olika inom LO:s och arbetsgivarnas kretsar. En stötesten för dem, som ville genomföra radikala åtgärder avsedda att hålla levnadskostnaderna nere, var den lag om stabilisering av lantbruksinkomsten som stiftades av riksdagen den 8 maj. Lagen band nämligen priset för jordbrukets produkter vid den allmänna lönenivån och utgjorde sålunda en automatisk spärr mot eventuella försök att höja lönerna utan att detta finge inverkan på livsmedelspriserna. Den trygghet jordbrukarna vann genom den nya lagen visade sig emellertid innebära oförutsedda vådor under 354