DANMARK Av redaktör EJNAR NIELSEN Danmarks regering 1956: Se SvD Å. XXXIII. I Danmark var 1956 ett förberedelsernas år, det sista före nyvalen till den danska enkammarriksdagen, folketinget, vilka skulle äga rum senast i september 1957. Efter genomförandet av den nya grundlagen, enligt vilken riksdagens första kammare, landstinget, avskaffades, företogs de första valen till enkammarriksdagen den 22 september 1953 för en valperiod av fyra år mot tidigare tre. Vid valet fick socialdemokraterna 41,3 procent av rösterna och två mandat mer än de två borgerliga regeringspartierna, venstre och konservativa folkpartiet — en mandatvinst som i väsentlig grad var av teknisk karaktär. Häremot svarade då även att de två borgerliga regeringspartierna tillsammans med förre venstrestatsministern Knud Kristensens parti ”De oavhängiga” uppnådde 42,7 procent av rösterna och att den borgerliga röstprocenten, om radikala venstres och retsforbundets röster medräknades, blev 54, medan socialdemokraterna och kommunisterna hade 45,6 procent av rösterna. Av mandaten i folketinget tillföll 74 socialdemokraterna, 42 venstre, 30 konservativa folkpartiet, 14 radikala vestre, 8 kommunisterna, 6 retsforbundet och 1 den tyska minoriteten i Sönderjylland. Det fanns sålunda klar borgerlig majoritet, men med denna mandatfördelning fick, för första gången sedan 1945, de två tidigare samarbetande partierna, socialdemokraterna och radikala venstre, majoritet i folketinget, 88 mandat av 175. Med stöd av radikala venstre bildade därefter statsminister Hans Hedtoft en socialdemokratisk minoritetsregering och vid sin död under Nordiska rådets möte i Stockholm 29 januari 1955 efterträddes han av utrikesminister H. C. Hansen, som inte bara övertog statsministerposten utan även fortsatte som utrikesminister. Den socialdemokratiska minoritetsregeringen hade bevarat regeringsmakten under nästan en hel valperiod — en ovanlig prestation i dansk politik. Det torde vara första gången sedan 1943 som en regering suttit valperioden ut, och bortsett från de extraordinära förhållandena under ockupationen första gången sedan parlamentarismens införande som en minoritetsregering kunnat behålla makten under en hel valperiod. Man måste emellertid medge att stats- och utrikesminister H. C. Hansen, vars skicklighet och redlighet erkänns från alla håll, lyckades i någon mån återupprätta socialdemokratiens position i dansk politik, i så måtto att 1954 års slagskugga, att en socialdemokratisk regering i det långa loppet måste vara liktydig med valutamässig ruin för landet, inte längre vilade över partiet. H. C. Hansen visade också att det inte var fackföreningarna, som ofta varit kommunistiskt infiltrerade, som bestämde hans politik, och detta ökade tilliten till honom personligen i vida befolkningskretsar. Dessutom stärkte händelserna i Ungern hans ställning i de arbetarkretsar som vacklade mellan socialism och kommunism. För oppositionspartierna hade det under loppet av valperiodens fyra år visat sig att svårigheter var förbundna med en längre tids oppositionsställning, svårigheter både gentemot regeringen och mellan partierna inbördes. För radikala 358