venstre, det enda borgerliga parti som officiellt var A-paktsfientligt, fastän en Gallupundersökning visat att denna ståndpunkt endast förfäktades av 40 procent av partiets medlemmar, blev den ungerska krisen ett allvarligt slag för partiets försvarsnihilism. Venstre och konservativa folkpartiet hade under de senaste åren riktat kraftiga angrepp mot välfärds- eller förmyndarstaten, varför dessa två partiers anslutning till genomförandet av folkpensioneringslagen utan täckning för de ökade utgifter denna komme att medföra väckte betänkligheter i borgerliga kretsar. För venstre var den fortsatta oenigheten mellan partiledaren, f. statsminister Erik Eriksen, och finansministern i hans regering 1950—53, nationalekonomen professor Thorkil Kristensen, ett beklagligt faktum. Motsvarande personproblem existerade inte i konservativa folkpartiet, vars ledare nu var f. inrikesministern, nationalekonomen borgmästare Aksel Möller och vice ordförande f. socialminister Poul Sörensen; inom partiet fäste man stora förhoppningar till två män ur den yngre generation Konservativa folkpartiets ledare borgmästare Aksel Möller, t. v., samt två av partiets framtidsmän chefredaktören Poul Möller (bror till Aksel M.) och landsretssagförer Erik Ninn-Hansen. som började göra sig gällande, folketingsmännen landsretssagförer Erik Ninn-Hansen och chefredaktören cand. jur. Poul Möller, en bror till Aksel Möller. För övrigt hade den tanken dykt upp att det rimligaste skulle vara att som ett resultat av sex års samarbete slå samman de två partierna venstre och konservativa folkpartiet till ett; f. socialminister Poul Sörensen kom med den prognosen att man i dansk politik mer och mer skulle närma sig ett sådant tvåpartisystem som USA:s och Storbritanniens. De allvarliga och långvariga strejkerna Vid årets början hade i över en månad förhandlingar förts mellan arbetsgivare och arbetare om nya avtal, vilka i Danmark i regel är tvååriga. Från arbetarsidan ställdes bl. a. krav på begränsning av arbetstiden, men arbetsgivarna avvisade detta krav och yttrade starka betänkligheter inför kraven på lönehöjningar. Enligt allas mening fanns inga utsikter till förlikning, och man väntade att när avtalet löpte 359