av alla svaghetstecken, inflationsproblemet, bestod fortfarande och hade snarare blivit allvarligare än mildrats under årets lopp. Regeringen var starkt upptagen av att försöka hålla priserna nere — något som var nödvändigt för att skapa ro omkring de vanskliga och ytterst känsliga avtalsförhandlingarna. För att hindra en väsentlig prisstegring använde regeringen, stödd av en rent socialistisk majoritet i stortinget, dels indirekta verkningsmedel som friare import och subsidiering, dels ett så brutalt hjälpmedel som prisstopp. Även om regeringen sålunda under sista halvåret lyckades behålla ett visst herravälde över priserna ökade under tiden själva pristrycket. En politisk huvuduppgift i Norge var därför att i fortsättningen lyckas dämpa efterfrågan, som slår igenom i både ökat pristryck och forcerad import. Näringslivet hade partiellt prisstopp trots stigande omkostnader, något som ytterligare bidrog till att stimulera penningöverskottet. Löne- och prisuppgörelsen De flesta avtalen utlöpte under vårmånaderna 1956. Finansminister Mons Lid, som under föregående år varit regeringens ”starke man”, mannen bakom kreditinskränkningarna och diskontohöjningen 1955, kom att spela en betydande roll även i det arbete som föregick avtalsförhandlingarna. I mars blev det uppenbart att man inte skulle lyckas genomföra de kommande avtalen om arbetslöner och jordbrukspriser utan att spränga 1955 års ram för prisnivån. Regeringen tog därför initiativ till att etablera ett nytt prisläge — man fick vad pris- och löneminister Bråthen kallade en ”engångsinflation” men som statsministern senare döpte om till det mer sympatiska ”engångsoperation”. Redan i april hade levnadskostnadsindex kommit upp i 147 poäng (1949=100), 4 poäng högre än vid årsskiftet. En ”stabiliseringslinje” hade med andra ord ännu en gång slitits i trasor, och regeringen måste skapa en ny. En utredning med statsrådet Lid i spetsen fick i uppdrag att fastställa en ekonomisk ram för löne- och prisuppgörelsen. Såväl Lidutredningen som regeringen gick ursprungligen in för prolongering av de existerande avtalen — endast med mindre justeringar. Denna tanke strandade emellertid på ett absolut nej från Landsorganisationen. Den 19 mars kom så regeringens motdrag: subsidierna på kaffe, socker, mjöl och margarin upphävdes. Folkpensioner och barnbidrag ökades något. Näringslivet förbjöds höja alla priser som ingick under konkurrensreglerande avtal. Senare utvidgades detta förbud till att även gälla priser på offentlig service, såsom elström, gas, spårvagnsresor etc. Regeringen utlovade en höjning av producentpriset på mjölk med 8 öre per liter — denna höjning genomfördes senare på så sätt att staten ökade mjölksubsidierna med 40 milj, kr., varför försäljningspriserna förblev oförändrade. Som en förutsättning för denna uppläggning av ramen satte regeringen det absoluta villkoret att den genomsnittliga lönehöjningen icke fick överstiga 20 öre i timmen. Lönehöjningen blev en obetydlighet större, men genom subsidieringen och en friare importpolitik lyckades man hela året ut hålla levnadskostnadsindex omkring 150. Samtidigt som avtalsrörelserna fördes i hamn undertecknades även det nya prisavtalet för jordbruket. De pristillägg som medgavs gav ett utslag på cirka 2,06 poäng i levnadskostnadsindex. 368