KUNGLIG JULHÄLSNING I RADIO
OCH TV
I ett radioanförande på juldagskvällen — för första gången återgivet även i
televisionen — framförde kung Gustaf Adolf en varm hälsning och välgångsönskan
till alla svenskar hemma och utomlands. Han ställde frågan om vi egentligen gör
klart för oss, vad Sveriges långa fredsperiod på 150 år betyder, och tog i
fortsättningen särskilt upp samlevnadsproblemen i vårt land. I detta avsnitt av sitt tal
yttrade konungen:
”Om glädje och tacksamhet borde vara våra första tankar vid juletid, så manar denna högtid också
till självbesinning, självrannsakan. Det är alltid nyttigt att ibland liksom stanna ett ögonblick och
tänka efter. Här vore naturligtvis mycket att säga. Men låt mig hålla mig till ett område, där
allvarlig eftertanke nog är högst befogad. Hur är det egentligen med den personliga samlevnaden, den
dagliga kontakten människorna emellan i detta land?
Jag menar därmed ingalunda det yttre förhållandet. Formellt korrekta i umgänget är vi nog i
allmänhet, understundom kanske t. o. m. i onödigt hög grad. Redan här brister det emellertid ibland,
t. ex. då det gäller aktningen hos yngre gent emot äldre, eller tillbörlig hänsyn för kvinnan från
mannens sida.
Nej, vad jag egentligen tänker på är en annan sak. Är det inte så, att — om vi vill vara ärliga
mot oss själva — vi måste medge en ofta bristande hänsyn för andra, för vår nästa. Man kan också
uttrycka det så, att egoismen, själviskheten, alltför ofta får göra sig bred. Satsen att envar är sig
själv närmast innesluter måhända ett grand av sanning. Men det är en mycket farlig sats. Ty den
utgör en bekväm täckmantel då man tänker främja sina egna intressen, fastän det sker på andras
bekostnad.
Jag behöver inte gå långt för att finna exempel. Vi hör dagligen om olyckor i motortrafiken. Vad
är det väl annat än just tanklös själviskhet, önskan att komma en hårsmån före andra, som utgör
drivfjädern till hänsynslös, oansvarig körning. Det vore ur alla synpunkter mycket bättre om man inte
resonerade som så: Hur skall jag komma fortast fram, utan i stället: Hur skall jag köra så att,
vad på mig beror, ingen olycka inträffar.
Och nog borde hjälpsamheten i trafiken — likaväl bland dem som åker som bland de gående —
vara betydligt större än den vanligen är hos oss. Det viktiga är ju inte att benhårt hålla på sin mer
