Intressemotsättningar Mellan de båda regeringspartierna hade intressemotsättningar länge kunnat skönjas i åtskilliga frågor. Redan då regeringskontraktet förnyades i oktober 1956 — vilket skedde utan större entusiasm från någondera sidan — reserverade sig bondeförbundet mot punkten om tjänstepensionerna i det gemensamma programmet. Sedermera vägrade partiet godkänna uppräkningen av statstjänstemännens löner och införandet av nya löneplaner med delvis ökad spännvidd mellan dyrorterna. Starkt missnöje anmäldes med riksbankens diskontohöjning, mot vilken bondeförbundets representant ensam anmälde reservation i bankofullmäktige. Slitningar med hänsyn till olikheten i intressen kunde befaras i flera frågor som väntade på sin lösning, däribland den för bondeförbundets prestige betydelsefulla skogskomplet-teringen. Det var emellertid inte endast aktualiseringen av mer eller mindre partiskiljande frågor som minskade möjligheterna till fortsatt samverkan. I val efter val hade bondeförbundet gått tillbaka; totalt hade röstetalet minskat med omkring 100 000. Samtidigt hade representationen i andra kammaren krympt från 30 till 19 mandat. Motgångarna betraktades väsentligen som offer på koalitionens altare, vilket i sin mån förklarar att det inom partiet växte fram en stark opposition mot fortsatt regeringsengagemang. Lämplig tidpunkt Uppenbarligen var tidpunkten närmast efter folkomröstningen lämplig för ett uppbrott. Den av bondeförbundet lanserade linje 2 hade såtillvida haft framgång som den samlat avsevärt fler röster än vad partiet förmådde vid senaste val. I detta förhållande såg man ett tecken på återvunnen goodwill och en chans till nyrekrytering och konsolidering. Nu borde man alltså smida medan järnet var varmt och på allvar försöka lansera den nya ”centergiv”, varom något av ett löfte givits i och med att riksstämman i Karlstad tidigare under året beslutat anta ny partibeteckning. ”Landsbygdspartiet bondeförbundet” hade då döpts om till ”centerpartiet bondeförbundet”. En ny politisk giv förutsatte naturligtvis ökad självständighet och handlingsfrihet. Från överläggningarna mellan regeringen och LO i oktober: fr. v. handelsminister Gunnar Lange, LO:s ordförande Arne Geijer, statsrådet Ulla Lindström, finansminister Gunnar Sträng, kommunikationsminister Gösta Skoglund och utrikesminister Östen Undén. 32