Strax dessförinnan hade de tre borgerliga partierna enats om att ett belopp på 275 milj. kr. (motsvarande vad som beräknades inflyta genom den skärpta bolagsskatten) borde fonderas för f o 1 k -pensionsändamål. Socialdemokraterna ansåg att fonderingen borde gälla framtida p e n -sionsändamål. Det förra alternativet segrade i andra kammaren, det senare i första kammaren. Frågan gick sedan till gemensam omröstning, varvid det socialdemokratiska förslaget vann med 165 röster mot 143. RÄNTEKONFLIKTEN När riksbankschefen Per Äsbrink den 10 juli kl. 10 anlände till bankofullmäktiges sammanträde, medförde han i portföljen en högbrisant politisk bomb, ett förslag om en chockhöjning av diskontot med 1 procent. För fullmäktiges socialdemokratiska ledamöter, inklusive ordföranden landshövding Per Eckerberg, kom propån icke oväntat. De hade i förväg invigts i planen och godkänt denna. Att högerns och folkpartiets företrädare i rådande läge skulle lämna sin medverkan kunde tas för givet. En stark majoritet var sålunda säkrad. Allt gick efter ritningarna; samtliga ledamöter biträdde utom bondeförbundets representant, hr Rubbe-stad, som i stället föreslog en sänkning av räntan med en halv procent. En ny procedur Beslutet innebar, att räntan steg till 5 procent, den högsta nivån sedan krisen 1931—32. Händelsen väckte ett utomordentligt uppseende. Dels måste en räntehöjning av denna storleksordning i och för sig få vittgående konsekvenser i olika hänseenden. Dels var räntan ett mycket ömtåligt ämne med hänsyn till den redan förut sprickfärdiga koalitionen. Sist men icke minst stred själva proceduren helt mot den praxis som efter hand utvecklats och enligt vilken regeringen i realiteten haft det avgörande inflytandet i räntefrågor. Riksbankschefen motiverade räntehöjningen med nödvändigheten att stävja vissa spekulationstendenser, att avvärja en hotande kris inom bostadsbyggandet, att förstärka kreditpolitikens möjligheter att medverka till samhällsekonomisk stabilitet samt att skärpa vaksamheten i fråga om bytesbalansens utveckling. Han angav också skälen till att saken fått karaktären av blixtoffensiv: varje antydan om en förestående uppjustering av räntan, som sipprat ut, skulle ha satt fart på försäljningarna och ställt riksbanken inför valet att ”antingen acceptera en de facto-uppgång av räntan eller att, för att försvara den gamla räntenivån, ta på sig de utbjudna beloppen och därmed ytterligare öka marknadens likviditet i ett läge, som krävde en likviditetsindragning”. Stark irritation i regeringen Inom bondeförbundet, där generell lågräntepolitik är en central för att inte säga fundamental programpunkt, utlöste den plötsliga diskontohöjningen en storm av protester. Partiledaren hr Hedlund bröt sin semester och for till Stockholm. Vid sammanträde med regeringen den 12 juli påyrkade bondeförbundets samtliga statsråd att regeringen klart skulle ta avstånd från höjningen och med kraft hävda sin auktoritet i förhållande till riksbanken. Två dagar senare uttalade hr Erlander, att det är regeringen som har ansvaret för den ekonomiska politiken och att den icke kan befrias från detta ansvar. I socialdemokratisk press anfördes liknande synpunkter, medan den borgerliga pressen i allmänhet hävdade, att riksbanksledningen gjort rätt då den begagnat sin författningsenliga självständighet. Hr Eckerberg får silkesnöret Den 15 juli kom regeringens motdrag. Hr Eckerberg och de båda andra socialdemokratiska ledamöterna i bankofullmäktige, hrr Ahlkvist och Persson i Vinberg, kallades till överläggningar med statsministern. Efter sammanträdet inlämnade hr Eckerberg sin ansökan om entledigande från sitt uppdrag i bankofullmäktige; i uttalanden för pressen gjorde han ingen hemlighet av att han tvingats avgå. Riks- 44