SPUTNIK I OCH II Av fil. dr TORD HALL Klockslaget för den världsminut, då de ryska raketingenjörerna sände ut den första av människor konstruerade satelliten, är ännu inte känt utanför en mycket trång krets av vetenskapsmän, militärer och politiker. Meddelandet nådde världspressen sent natten till den 5 oktober, när den konstgjorda månen troligen redan cirkulerat flera varv runt jorden. Datum är den 4 oktober 1957. Sputnik (= följeslagare, drabant), som ryssarna kallade sin satellit, vägde 83,6 kg och var ett klot med 58 cm diameter. Under den första tiden var minimihöjden ungefär 200 km, maximihöjden 950 km, medelhastigheten i banan 7,6 km/sek., och omloppstiden 96 minuter. Ellipsens excentricitet var 0,05, d. v. s. banan var nästan cirkulär. Radiosändaren hade två svängningstal, ett på 20 megacykler och ett på 40 (resp. 15 och 7,5 m våglängd). Härigenom bröt man den internationella överenskommelsen för det geofysiska året, där svängningstalet fastlagts till 108 megacykler, och förhindrade t. ex. USA:s ”radiostaket” att snabbt lokalisera satelliten. Ellipsbanans lutning mot ekvatorplanet var ungefär 65° (64,7°) — enligt uppgift från USA avsköts den från norr mot söder, men väderstrecken har ryssarna inte angivit varken för Sputnik I eller II. Själva startpunkten för båda är okänd; Sovjet har dock i programmet för det geofysiska året meddelat, att deras raket-och satellitbaser ligger mellan 50:e och 60:e meridianen öster om Greenwich. Detta band löper från Franz Josefs land i norr, följer ungefär Uralbergen och fortsätter sedan mellan Kaspiska havet och Aralsjön för att sluta med ett område, som inne-Bild 1. De två första varven för Sputnik I, under antagande att den avfyrades åt söder under 6° vinkel mot ekvatorn. Bild 2. De första satellitbanornas projektion på jordklotet. 94