håller Mirny, Sovjets huvudstation i Antarktis. Försöken med höjdraketer är koncentrerade till tre delar av bandet. 1. Franz Josefs land på 80° nordlig bredd (25 raketer). 2. Medelhöga latituder i Sovjet, 40—60° nordlig bredd (70 raketer). 3) Den antarktiska zonen, 60—70° sydlig bredd (30 raketer). Det troligaste är väl att avfyringsplatsen ligger i de medelhöga latituderna i Sovjet — man har gissat på någon punkt norr om Kaspiska havet. Om skottet gick åt söder förlöper de två första banvarven ungefär som på bild 1. Vi skall först konstatera att satellitens vändpunkter är belägna vid 65° nordlig bredd och 65° sydlig bredd. Detta beror på att vinkeln mot ekvatorn är just 65°; hade den avfyrats rakt mot söder, skulle den ha gått över polerna; hade den avfyrats från en punkt på ekvatorn rakt åt öster — vilket är det ur teoretisk synpunkt gynnsammaste utgångsläget, eftersom raketen då får maximal hjälp av jordens egen rotation — så skulle den ständigt ha kretsat över ekvatorn. Nu vänder den alltså vid de 65 :e breddgraderna, men fastän banan approximativt bildar en ellips, som ligger fix i rymden oberoende av jordisk påverkan, så ser vi härnere inte kurvan på det sättet. Orsaken är jordens rotation kring sin egen axel: jorden vrider sig inne i den ellipsformade ringen, och när satelliten efter fullbordandet av sitt första varv åter skall passera över startpunkten har denna flyttat sig ungefär 25° åt öster. Så fortsätter nystningen varv efter varv, och mellan vändbreddgraderna blir jorden inspunnen i ett nät, som för varje dag blir allt tätare. (Bild 2.) Enligt engelska uppgifter fick Sputnik I vid avskedet från sitt hölje ett hastighets-tillskott av 1,86 m/sek. — en förbluffande exakt siffra. De gick sedan alltmera skilda banor. Det var hylsan som vi kunde se med blotta ögat, mera ljusstark än någon av stjärnorna. Dess yta bör ha varit ungefär 100 gånger större än satellitens, och den gick med nosen först, utan att tumla. Den var synlig i gryningen och skymningen, då solen var borta från vår horisont men ändå reflekterade sina strålar mot dess mattglänsande metall. Medan perigeum — den punkt i banan, som ligger närmast jorden — länge förblev någorlunda orubbat, sjönk apo-geum — den mest avlägsna punkten — allt närmare jordytan. När cirkelbanan i det närmaste var uppnådd, torde slutet ha gått ganska snabbt. (Jfr bild 4.) Den 30 november rapporterade den stora radarspegeln vid Jodrell Bank i England att omloppstiden endast var 88,5 minuter. Sedan har detta utomordentligt känsliga instrument inte kunnat observera hylsan, och troligen förgasades den på morgonen den 1 december likt en meteor eller föll i stycken till marken Bild 3. Sputnik I och Sputnik II i approximativt skalriktiga banor. Sputnik I är det svarta klotet. Jordens medelpunkt befinner sig i ellipsbanornas ena brännpunkt. 95