Bild 6. Modell av rysk höjdraket. vikt svarar ett ton raketvikt. Enligt denna princip skulle alltså den totala massan av Sputnik I ha varit ungefär 85 ton, redan detta en imponerande siffra. Men den förbleknar alldeles om samma resonemang tillämpas på Sputnik II med massan 508,3 kg. Den totala raketvikten skulle då ha varit mer än 500 ton, vilket med för närvarande kända hjälpmedel verkar ungefär lika rimligt som ett flygande godståg. Ryssarna har därför säkert funnit en bättre lösning än den som anges i Vanguard-projektet, och här öppnas ett fält för de mest vittsvävande spekulationer, eftersom inga som helst uppgifter på denna punkt (ännu) lämnats från Sovjet. Det närmast till hands liggande antagandet är att ryssarna funnit ett mera effektivt bränsle (eller att de förbättrat formen på raketmunstycket, den s. k. dysan). Ett mera effektivt bränsle behöver här inte alls betyda en ”atomraket” — fast ryssarna uppgivit att de skulle kunna konstruera en sådan — och ännu mindre den ännu helt på science-fictionnivå svävande ”jonraketen” eller ”fotonraketen”. Det räcker om man håller sig inom ramen för hittills kända ”konventionella” bränslen, varvid dock explosionsrisken och den allmänna farligheten växer i takt med effektiviteten. Temperaturen på brännskålen måste vara så hög som möjligt — kanske cirka 3 500° för sputnikarna — ty då blir också gasernas ut-strömningshastighet maximum, om dysan har bästa möjliga utformning. För konventionella kemiska bränslen anses den teoretiska utström-ningshastigheten knappast kunna överstiga 4 km/sek. — för atomraketerna har angivits siffror på upp till 20 km/sek. Om ryssarna skulle ha nått en utloppshas-tighet för bränngaserna av i medeltal 2,5—3 km/sek. bör raketens totalvikt ha varit av storleksordningen 50—80 ton och den torde i varje fall inte ha överstigit 100 ton. Precisionen vid Sputniks ingång i banan måste ha varit mycket stor. Felet i kursen kan inte ha uppgått till mer än högst en grad, eljest skulle den snart ha störtat, och avvikelsen från den beräknade medelhastigheten torde inte vara större än 0,2 km/sek. De rent geometriska observationerna av satelliternas banor, som på grund av sin egen natur måste vara internationella, har hittills lämnat de tillförlitligaste officiella uppgifterna både om jordens atmosfär och om dess inre. 98