” Pamir’’-ka tas trofén En fruktansvärd sjökatastrof inträffade vid 11-tiden på förmiddagen lördagen den 21 september i Atlanten utanför Azorerna. Den fyr-mastade barken Pamir — en gång ”ålandskungen” sjöfartsrådet Gustaf Eriksons stolthet —, efter andra världskriget köpt av ett västtyskt rederikonsortium för att användas som skolskepp, kantrade i en rasande orkan, och av besättningen på 86 man, av dem 54 befäiselever i 15—20-års-åldern, överlevde endast sex. En grupp, som ursprungligen räknade tio man, lyckades simmande ta sig fram till en svårt skadad livbåt och komma upp i den. Fem av dem uthärdade dock ej strapatserna under de närmare två dygn livbåten drev omkring i de 10 meter höga vågorna. Det var främst törsten som blev dem övermäktig. I livbåten fanns ej en droppe dricksvatten, och för att lindra den brännande törsten drack fem av de nödställda havsvatten, med påföljd att de fick hallucinationer och hoppade över bord, den siste endast två timmar före räddningen. I gryningen den 23 september observerades de skeppsbrutna av en ångare, Saxon, som tog dem ombord och överförde dem till ett amerikanskt transportfartyg, Geiger, som tog dem in till Casa- blanca. Vid sin ankomst dit gav de räddade en skakande skildring av de skräckfyllda sista stunderna ombord på ”Pamir”, innan fartyget gick runt och deras 80 kamrater försvann i djupet. Från Casablanca kunde de sedan fortsätta med flyg till Frankfurt, dit de kom på kvällen den 28 september för att därifrån fortsätta till sina hemorter i Tyskland. Den sjätte räddade upptogs ur en annan livbåt, där han var den ende överlevande, av ett amerikanskt fartyg som var på väg till Puerto Rico, och han fortsatte därifrån till hemlandet. Katastrofen väckte den djupaste sorg i hela Västtyskland, manifesterad genom sorgegudstjäns-ter och flaggning på halv stång i flera dagar. Den gav även anledning till en livlig debatt om det ändamålsenliga med utbildning på segelfartyg för blivande däcksbefäi. ”Pamir” byggdes 1905 i Hamburg och var på drygt 3100 ton. Den beslagtogs under första världskriget av engelsmännen och under andra världskriget av nyzeeländarna. På 1930-talet seglade den sedan under finländsk flagg liksom systerfartyget Passat, även det köpt av det västtyska rederikonsortiet och använt som skolskepp. Det påvisades, att vårt land jämfört med många andra anslog en förhållandevis liten del av nationalprodukten till forskning. Ryska vetenskapsmän meddelade, att man planerade att använda satelliter som sändare för television, varigenom ryska televisionsprogram skulle kunna distribueras över stora delar av jordklotet. Försvarets forskningsanstalt prövade kortvågs-förbindelser för långa distanser med användande av reflexer mot meteorer. Sådana förekommer med relativt stor frekvens, och genom elektroniska snabbförfaranden kan varje reflex begagnas för flera hundra ord, fast den endast kan utnyttjas under någon sekund. Vid Tekniska högskolan upprättades ett centrum för lågtemperaturforskning med en från USA anskaffad apparat. Med bakteriernas hjälp lyckades kemisterna också framställa ett ämne, giberall-syra, som påskyndade växten hos örter och träd. Ämnet hade av försiktighetsskäl endast prövats på prydnadsväxter men väntades kunna bli använt inom jordbruk och skogsbruk. Ingeniörsvetenskapsakademiens guldmedalj tilldelades överingenjören Uno Blom-quist för insatser inom det ångkrafttekniska, speciellt det anläggningstekniska området, och professorn Hohwü Christensen för hans insatser inom den industriella fysiologien. F. d. professorn, greve Bo Kalling tilldelades för sin konstruktion av en roterande färskningsugn såväl Jernkontorets sällsynta belöningsjetong i guld som IVA:s Brinellmedalj i guld. Akademiens tackjetong i guld tilldelades direktören Walter Edström och dr John Wennerberg och akademiens silverplakett för precisionsteknik instrumentmakaren Albert Lindblad. 120