Som nämnts gjorde sig påtagliga inflationstendenser gällande under 1957. Genom en energisk åtstramningspolitik lyckades man dock hålla prisstegringarna någorlunda nere i flertalet länder. Undantag utgjorde dock i Europa bl. a. Frankrike, Finland och även Nederländerna, där faktorer på såväl efterfråge- som kostnadssidan ledde till kraftiga prisökningar. En betydande hjälp i inflationsbekämpningen fick man i industriländerna av starkt fallande råvarupriser. De mest använda råvaruindexen, Reuters engelska och Moody’s amerikanska indextal, visade på en genomsnittlig nedgång i råvarupriserna från december 1956 till samma månad 1957 med 16 resp. 11 proc. Särskilt anmärkningsvärda var under året prissänkningarna på icke-järnmetaller. Koppar-, bly- och zinkpriserna sjönk sålunda med inte mindre än 36. De västeuropeiska integrationsplanerna Det ökade politiska trycket från östblocket liksom de ”afroasiatiska” länderna tycks ha verkat stimulerande på integrationsplanerna i Västeuropa, vilka tog betydelsefulla steg framåt under 1957. Vid en högtidlighet på Capitoleum i Rom den 25 mars — ett datum som förefaller ha stor möjlighet att bli omnämnt i framtidens läroböcker i historia — underskrev de sex kontinentalstaterna, Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland, fördragen om en gemensam marknad för samtliga varor och tjänster (CEE) och om en a t o m -gemenskap (EURATOM). Den efterföljande parlamentsbehandlingen i resp, länder gick smärtfriare än vad man i allmänhet torde ha väntat sig. Särskilt hade man fruktat att den franska nationalförsamlingen skulle kunna komma att fälla förslagen såsom skett 1954 med förslaget om upprättande av en europaarmé. Fördragen godkändes emellertid med överraskande stor röstövervikt av den franska representationen. Inte heller vållade Rom-fördragens behandling i de övriga parlamenten några svårigheter, och de kunde därmed formellt träda i kraft den 1 januari 1958. Från brittiskt håll hade redan i juli 1956 framlagts ett förslag i Parisorganisationen (OEEC) att utanför sexstatsgruppen stående västeuropeiska länder skulle kunna få anslutning till den gemensamma marknaden genom upprättandet av ett västeuropeiskt f rih an del s om r åd e I februari 1957 framlades också en av ett särskilt arbetsutskott inom OEEC utarbetad rapport i vilken det förklarades att det vore ”tekniskt möjligt” att associera utanförstående OEEC-länder till sexstats-samarbetet i frihandelsformen. Fortsatt förhandlings- och utredningsarbete under vårens och sommarens lopp gav dock vid handen att problemen var betydligt mer komplicerade än man utgått ifrån. Det var därför först i oktober som man lyckades få till stånd ett beslut om inledande av direkta förhandlingar. Vad som gjorde detta möjligt var bl. a. att Storbritannien frångick sitt av hänsyn till samväldesländernas leveransintressen på den brittiska marknaden tidigare bestämt fasthållna krav, att jordbruket skulle lämnas utanför en eventuell frihandelsuppgörelse. Vid årsskiftet 1957/58 kunde man förutse pressande förhandlingar under vinterns och vårens lopp för att en eventuell frihandelsstadga skall kunna föras i hamn, så att de första stegen till avveckling av handelshindren skall kunna tas parallellt med motsvarande åtgärder mellan sexstatsgruppens länder, d. v. s. den 1 januari 1959. Planerna på en nordisk marknad fördes ytterligare framåt under 1957 genom framläggande under hösten av det nordiska ekonomiska samarbetsutskot-tets rapport om bildande av en nordisk marknad. Vid ett sammanträde med Nordiska rådets ekonomiska utskott i Hindås utanför Göteborg den 8—10 november beslöts att dels avvakta det fortsatta arbetet på att få till stånd ett frihandels-område nere i Paris, dels att omedelbart sätta i gång med undersökningar syftande till att utreda möjligheterna att ta med även jordbruks- och fiskprodukter, textilier och vissa andra industriprodukter i det nordiska marknadssamarbetet, något som tidigare ej ansetts möjligt. 1) Innebär att medlemsländerna skall avveckla tullar och kvantitativa restriktioner inbördes men till skillnad från vad som är fallet i en tullunion bibehålla sina individuella tulltariffer gentemot tredje land. 140