söka få godset på fötter igen. Som gammal god vän till prins Carl Bernadotte grep sig Gutenberg, förklarade han, verket an i samförstånd med prinsen och fröken Stephens. Redan vid denna tidpunkt förklarades att prinsen av fröken Stephens utsetts till universalarvinge på Huseby. Med saneringen av godsets affärer gick det emellertid trögt, och i början av 1957 begärde Skatelövs kommun att fröken Stephens skulle omyndigförklaras, då hon saknade förmåga att sköta sina affärer. På ett enda år hade skulderna ökat med nära en miljon till sammanlagt 3—4 miljoner kr. Godset med egendomar var intecknat för närmare 3 miljoner kr. — 700 000 kr. över sammanlagda taxeringsvärdena. I processen, som avbröts då fröken Stephens själv begärde sig under förmyndare, uttalade överförmyndaren att egendomens skötsel tydde på vanvård och ansåg att fröken Stephens omgett sig med dåliga rådgivare som lett in henne på vidlyftiga affärstransaktioner. Genom en auktion i mars 1957 kunde fröken Stephens betala sina stora skatteskulder men dömdes kort efteråt till böter för att hon inte levererat in 215 000 kr. i källskattemedel. Förhandlingen i skattemålet visade att fröken Stephens godtrogenhet var främsta orsaken till att brukets affärer underminerats. Stor oreda rådde i bokföringen, och förmyndarna inledde en omfattande utredning av godsets affärer. De begärde också polisutredning, och riksåklagarämbetet förordnade en särskild åklagare i Husebyaffären. Stadsfiskal Carl Axel Robèrt vid åklagarmyndigheten i Stockholm fick uppdraget, och personal från kriminalpolisens s. k. skojarrotel anförtroddes utredningen. I mitten av juni beslöt stadsfiskalen anhålla direktör Gutenberg som senare häktades, misstänkt för grovt ocker, alternativt grovt bedrägeri vid försäljning av en lastbil till fröken Stephens. Utredningen fortsatte och affären växte alltmer. Prins Carl Bernadotte, vars namn figurerat redan i de offentliga protokollen rörande lastbilsaffären, begärde i en skrivelse till åklagaren i början av september att bli åtalad och framhöll att en rättegång var lämpligaste medlet för en rehabilitering av hans person. Stadsfiskal Robèrt underströk att prinsens framställning saknade stöd i lagstiftningen och icke kunde påverka hans ställningstagande. En månad senare var stadsfiskal Robèrt klar med sina åtalsbeslut. Mot direktör Gutenberg, som hela tiden suttit häktad, väcktes åtal i fem punkter: för tre fall av grovt ocker samt för grov förskingring och grovt bedrägeri. Första ockeråtalet gällde ett växellån på 435 000 kr. som Gutenberg fick av fröken Stephens på hösten 1951. Växlarna diskonterades hos friherre Gerard De Geer på Lesjöfors. Andra ockeråtalet gällde en hästaffär, där Gutenberg förmått en ung godsägare och miljonär att köpa 38 hästar för en halv miljon kr. i växelaccepter. Liksom i första fallet ansåg åklagaren att Gutenberg utnyttjat motpartens oförstånd, ekonomiska lättsinne och bristande insikter. Även i ett andra skede av denna affär, då hästköpet återgick och godsägaren i stället fick 56 elverk, ansåg åklagaren att ockerbrott förekommit. De övriga åtalen gällde försäljning av en travhäst samt vissa affärer med en åkeriägare i Alfta. Även mot prins Carl Bernadotte väckte åklagaren åtal, gällande medhjälp till grovt ocker i samband med 435 000-kronorslånet. Åklagaren åberopade emellertid i stämningen vissa för prinsen förmildrande omständigheter och hänvisade till en paragraf som medger straffnedsättning i sådana fall, där medverkan sammanhänger med viss beroendeställning. Utredningen gav nämligen vid handen att prinsen ganska lång tid varit i händerna på Gutenberg. När Gutenberg fick det stora lånet, hade han i prinsens närvaro uppgett att denne var skyldig honom 248 000 kr., en uppgift som enligt stämningen inte föranlett nämnvärd erinran från prinsens sida. 150