Prins Carl Bernadotte och hans maka i samtal med fröken Florence Stephens utanför rättssalen. Härigenom, ansåg åklagaren, måste prinsen anses ha bestyrkt riktigheten av Guten-bergs uppgifter, ehuru han insett att de var sanningslösa, och prinsen måste också ha insett att Gutenberg utnyttjat fröken Stephens ekonomiska lättsinne och oförstånd samt att hans egen medverkan varit en förutsättning för brottet. De åtalade bestred brott. Processen mot Gutenberg och prinsen inleddes den 25 oktober vid rådhusrättens 10:e avdelning i Stockholm under rådman Gunnar Hedelius’ ordförandeskap och tilldrog sig avsevärt publikintresse. Åklagaren betecknade direktören som en kraftnatur med ekonomisk fantasi men utan uthållighet och planmässighet. Om prinsen sade stadsfiskal Robèrt att dennes ekonomi saknade stadga och omtalade bl. a. att prinsen de senaste 10 åren fått ekonomisk hjälp av släktingar hemma och utomlands med inemot en miljon kr. Gutenberg hade i prinsen funnit en public-relationsman med med sin ställning borgat för Gutenbergs person. Målets första avsnitt som gällde 435 000-kronorslånet samt ett förfalskningsåtal mot Gutenberg drog ut över ca 25 sessionsdagar och avslutades först den 24 januari 1958. Det kom till flera sammandrabbningar mellan parterna, inte minst i samband med den långa raden av vittnesmål. I slutpläderingen yrkade åklagaren för Gutenbergs del ett kännbart frihetsstraff men ville inte motsätta sig villkorlig dom för prinsen. Direktör Gutenbergs försvarare, advokat Sven Celander, bestred brottsligt förfarande från Gutenbergs sida och yrkade frikännande, alternativt en stor sinnesundersökning av direktören. De åtalade hade tidigare underkastats s. k. liten sinnesundersökning som för bådas del hade utmynnat i att det saknas skäl för stor sinnesundersökning och att de icke är i behov av vård på sinnessjukhus. Prinsens försvarare, advokat Bengt Lemke, ansåg att åklagaren ej visat att prinsen uppsåtligen medverkat vid lånet och underströk att en passiv medverkan icke kan vara straffbar. Advokaten erinrade om de många goda vitsord prinsen fått. ”Han är icke den man som förtalet velat göra honom till”, yttrade försvararen och överlämnade målet utan särskilt yrkande. 151