I årets marginal
De nya herrarna
Sturegatan blänker efter en av dagens
regnskurar. I Humlegårdens mörka lövmassa syns
inte många gula stråk, men dunklet ovanför
de kalla, sömniga båglamporna är vått och
fullt av höst och melankoli.
Biopubliken strömmar just ut från
Parkbiografen. En kompakt svart massa, full av
dansande röda prickar, de glödande
cigarrettspetsarna. Det förefaller som om åtminstone
varannan biobesökare endast med
uppbjudande av sina allra sista krafter kunnat behärska
sitt nikotinbegär till filmens slut. Man nästan
skäms att dela en last med så många.
De nya hjältarna släntrar ut. Lika som bär.
Hur har de med en gång kunnat bli sådana?
Är det en ny ras, som plötsligt breder ut sig,
och hur ska man i så fall snabbast utrota
dem? Flickor hänger på dem, de har snart
inte annat att hänga på, men ändå förvånar
man sig över att de inte hellre sitter ensamma
vid sybågen.
Idealen har ju skiftat genom århundradena.
Den råa styrkan och den sirliga elegansen
har avlöst varandra. Konsten att klyva en
motståndare med ett enda hugg har varit en
vogue, likaså talangen att skriva sonetter till
sin utkorade, bådadera rätt onyttiga
färdigheter förresten. Men även de tysta heroerna,
som utan att förlora sin älskvärda arrogans
riskerade livet i andra sammanhang än för
hästkrafternas sus, har haft sina tillbedjare.
Leslie Howard till exempel. Och Raoul
Wallenberg.
Man begär inte att flickorna med utslaget
hår och violetta munnar ska svärma för De
tre musketörerna, sin läspräst, eller
Mora-Nisse, men man frågar sig bestört
vad det
finns att svärma för hos den nya rasen.
Häromdagen såg vi i TV-journalen
hurusom en hel biosalong tonåringar i det
närmaste föll i vanmakt av hänryckning.
Inspirationskällan, den som givit upphov till detta
sällhetsrus, var en småvuxen harkrank i
sidenjeans, vilken med gnällig röst uppgav diverse
skrik. Vi råkade inte i någon som helst extas,
och kände oss därför mycket, mycket gamla,
nästan färdiga att gå till sängs för att
underlätta svepningen. Som Dan sa. Och samma
känsla, fastän parad med avsmak och ängslan
för framtiden, väcker den amorfa massan av
unga män, som väller ut ur biosalongen.
Deras hår är permanentat, ondulerat och
insmort med flott. Ibland har de kostat på
sig ända upp till tre benor på härsan och
tvärsan, korkskruvslock i pannan och svinrygg
i nacken. Under locken blickar ett par kalla,
slöa ögon fram ur det utvakade ansiktet och
den blöta munnen tuggar och tuggar och
spottar och suger in rök. Skinnjackan korvar
sig över de kutande axlarna. Armen hålls om
baken på medhavd tjej. Inte ömt
beskyddande, bara håglöst.
I kant med den solkiga tröjan skymtar
gärna ett halsband på de nya herrarna. En av
tuffingarna utanför Park bär en lurvig vit
teddybjörn i snodd om halsen. Är det hans
vapen, hans fetisch, eller någonting som hans
tjej ska känna igen honom på bland alla de
andra likadana riddarna?
Det är någonting skrämmande med den där
blandningen av infantilitet och känslokyla.
Vår nya ras är något slags skvader, korsning
mellan hare och katt, man vet inte om den
helst drar kniv eller börjar skrika i diskanten
när någonting går emot. Förgäves kan man
under dessa pannlockar söka skymten av det
bittra tvivlet på tillvarons
existensberättigande, som är tonåringens privilegium att känna.
Endast likgiltighet finner man och slött
förakt.
Kan ingen rask vetenskapsman uppfinna
något slags antibiotika, som förhindrar den
nya rasens vidare spridning? Men skynda på,
det brådskar!
<tab>VIOLA
(Marianne Zetterström)
Teckning av Sven Rydén.