I årets marginal

De nya herrarna

Sturegatan blänker efter en av dagens regnskurar. I Humlegårdens mörka lövmassa syns inte många gula stråk, men dunklet ovanför de kalla, sömniga båglamporna är vått och fullt av höst och melankoli. Biopubliken strömmar just ut från Parkbiografen. En kompakt svart massa, full av dansande röda prickar, de glödande cigarrettspetsarna. Det förefaller som om åtminstone varannan biobesökare endast med uppbjudande av sina allra sista krafter kunnat behärska sitt nikotinbegär till filmens slut. Man nästan skäms att dela en last med så många. De nya hjältarna släntrar ut. Lika som bär. Hur har de med en gång kunnat bli sådana? Är det en ny ras, som plötsligt breder ut sig, och hur ska man i så fall snabbast utrota dem? Flickor hänger på dem, de har snart inte annat att hänga på, men ändå förvånar man sig över att de inte hellre sitter ensamma vid sybågen. Idealen har ju skiftat genom århundradena. Den råa styrkan och den sirliga elegansen har avlöst varandra. Konsten att klyva en motståndare med ett enda hugg har varit en vogue, likaså talangen att skriva sonetter till sin utkorade, bådadera rätt onyttiga färdigheter förresten. Men även de tysta heroerna, som utan att förlora sin älskvärda arrogans riskerade livet i andra sammanhang än för hästkrafternas sus, har haft sina tillbedjare. Leslie Howard till exempel. Och Raoul Wallenberg. Man begär inte att flickorna med utslaget hår och violetta munnar ska svärma för De tre musketörerna, sin läspräst, eller Mora-Nisse, men man frågar sig bestört vad det finns att svärma för hos den nya rasen. Häromdagen såg vi i TV-journalen hurusom en hel biosalong tonåringar i det närmaste föll i vanmakt av hänryckning. Inspirationskällan, den som givit upphov till detta sällhetsrus, var en småvuxen harkrank i sidenjeans, vilken med gnällig röst uppgav diverse skrik. Vi råkade inte i någon som helst extas, och kände oss därför mycket, mycket gamla, nästan färdiga att gå till sängs för att underlätta svepningen. Som Dan sa. Och samma känsla, fastän parad med avsmak och ängslan för framtiden, väcker den amorfa massan av unga män, som väller ut ur biosalongen. Deras hår är permanentat, ondulerat och insmort med flott. Ibland har de kostat på sig ända upp till tre benor på härsan och tvärsan, korkskruvslock i pannan och svinrygg i nacken. Under locken blickar ett par kalla, slöa ögon fram ur det utvakade ansiktet och den blöta munnen tuggar och tuggar och spottar och suger in rök. Skinnjackan korvar sig över de kutande axlarna. Armen hålls om baken på medhavd tjej. Inte ömt beskyddande, bara håglöst. I kant med den solkiga tröjan skymtar gärna ett halsband på de nya herrarna. En av tuffingarna utanför Park bär en lurvig vit teddybjörn i snodd om halsen. Är det hans vapen, hans fetisch, eller någonting som hans tjej ska känna igen honom på bland alla de andra likadana riddarna? Det är någonting skrämmande med den där blandningen av infantilitet och känslokyla. Vår nya ras är något slags skvader, korsning mellan hare och katt, man vet inte om den helst drar kniv eller börjar skrika i diskanten när någonting går emot. Förgäves kan man under dessa pannlockar söka skymten av det bittra tvivlet på tillvarons existensberättigande, som är tonåringens privilegium att känna. Endast likgiltighet finner man och slött förakt. Kan ingen rask vetenskapsman uppfinna något slags antibiotika, som förhindrar den nya rasens vidare spridning? Men skynda på, det brådskar! <tab>VIOLA (Marianne Zetterström) Teckning av Sven Rydén.