FILMÅRET 1957 Av ELLEN LILIEDAHL Det publika underlaget visade under 1957 en något vikande tendens i Sverige såväl som ute i världen. Televisionens frammarsch och en viss filmtrötthet samverkade till en åtminstone under hösten tämligen kännbar nedgång i besöksfrekvensen på biograferna och rätt många både svenska och utländska filmer beskärdes kortare livslängd än vanligt på repertoaren. Antalet svenska produktioner höll sig emellertid ännu vid det gängse, 33 långfilmer var premiärsumman för Stockholms vidkommande. Genomsnittskvaliteten för året var inte hög, men i detta landskap av låga kullar och djupa dalar höjde sig Ingmar Bergmans två filmer som markanta alptoppar. ”Det sjunde inseglet” gavs redan från början epitetet ny filmklassiker, en beteckning som sannolikt kommer att stå sig för eftervärlden. Detta medeltida trosdrama i sträng och skön bilddikt gav osökta associationer till både Sjöströms ”Körkarlen” och Dreyers ”Jeanne d’Arc” och visade författaren-regissören på höjden som tänkare, estet och konsthantverkare. Språkets enkelhet och bildens stämningsvärde samverkade också till att mildra tyngden i ämne och anslag. En jämn och väl-instruerad artistensemble följde Bergmans intentioner och Gunnar Fischers utsökta kameraarbete fulländade denna den kanske renaste och vackraste filmdikt som utgått ur svensk produktion. ”Smultronstället”, Ingmar Bergmans andra film för året, var i yttre avseende anspråkslösare och mera lättillgänglig, men dokumenterade författarens borrande allvar in mot tillvarons väsentligheter och hans mogna tekniska handlag. Filmen berättar om en gammal mans samvetsuppgörelse dygnet före hans promotion till jubeldoktor i Lund, ett delikat bildbroderi i drömmar och tillbakablickar under en försommarresa i bil från Stockholm till Skåne. En virtuos film i det ”lilla” formatet med Victor Sjöströms fina, uttrycksfulla gammalmans-ansikte i förgrunden. I den för året ovanligt rika repertoaren av färgvacker dokumentärfilm kom Ame Sucksdorff i elfte timmen in som svenskt toppnamn med sin länge väntade Indien-film ” En djungelsaga”. Mästaren i svart-vit fotografering visade sig här lika väl behärska de koloristiska effekterna i den både idylliska och dramatiska skildringen av det vänliga Muriafolket från Bastardistriktet mitt i Indien. Filmen stod på gränsen mellan dokumentär och vanlig spelfilm men skulle antagligen ha varit minst lika fängslande utan den sammanbindande storyn. Det sistnämnda gäller i ännu högre grad om jägmästare Bertil Haglunds utmärkt vackra film från Lappmarken från vår till höst, ”Vildmarkssommar”, ett arbete som definitivt förde f. d. amatörfotografen upp i yrkeseliten. Hans båda kolleger Eric Lundqvist och Robert Lundaahl visade i ”Blommor åt gudarna”, ett ävenledes färgvackert bildkåseri från det lyckliga Bali, att någon handling ingalunda är av nöden för ett lyckligt resultat. En ny filmförfattare och regissör, Lars-Magnus Lindgren, presenterade sig med ”En drömmares vandring”, en lyrisk-dramatisk rapsodi kring skalden Dan Andersson, som visserligen intresserade genom sin egenart men föll på en alltför oklar och konstlad disposition. Arne Mattsson hade inget lyckligt år och Hasse Ekman nöjde sig med ett par lättsmälta och lättförgätna komedier. I komedifacket gästspelade också Lars-Erik Kjellgren med ”Nattens ljus”, en tunn men icke oäven fantasi kring flickan från landet på för ovanlighetens skull helt barntillåtna äventyr i det nattliga Stockholm. Mera konventionella men underhållande komedier 210