Bengt Ekeroth som Döden och Max von Sydow som Riddaren i ”Det sjunde inseglet”. signerades av Schamyl Bauman och Börje Larsson. Två gamla filmbekanta återuppstod i ny dräkt, ”Synnöve Solbakken” i regi av Gunnar Hellström och med honom själv som slagkraftigt mörkt inslag i stycket samt ”Värmlänningarna” med tonvikt på det musikaliska denna gång, trevligt iscensatt av Göran Gentele. Alf Kjellin stod som regissör för P. A. Fogelströms ”Möten i skymningen”, en gråtonad men äkta och väl nyanserad vardagsskildring ur stockholmsk medelklassmiljö. Några av årets bästa filmer kunde utsorteras ur den ymniga amerikanska importen. Främst kanske ”Tolv edsvurna män”, ett till det yttersta koncentrerat drama, färgat av rättslidelse och äkta humanitet, överdådigt framfört av en rad karaktärskådespelare med Henry Fonda i spetsen, skrivet och regisserat av män från televisionen. Ytterst verkningsfulla och fräna uppgörelser med mörka samhällsföreteelser bjöds bl. a. i Zinnemanns ”En handfull snö”, Hitchcocks ”Fel man”, Robert Wises ”Gatans kung”, Philip Dunnes ”Jag är inte spion”, Richard Brooks ”Någonting av värde”, Kazans ”Ett ansikte i mängden” och i någon mån George Stevens’ ”Jätten”. Bland underhållningsfilmerna hade ”Kär i Paris” med den utsökta aktrisen Audrey Hepburn i oväntat fint samgående med dansören Fred Astaire en distinkt artistisk touche medan ”Prinsen och balettflickan” huvudsakligen gick hem på det spirituella paret Marilyn Monroe—Laurence Olivier och ”Ana-stasia” på den till amerikansk film lyckligen återbördade Ingrid Bergmans goda framförande av titelrollen. Arets dokumentära naturfilm från Walt Disneys officin, ”Livets hemligheter”, var en ny häpnadsväckande variant på denna specialgenre. Från Danmark kom två vitt väsensskilda färgfilmer av god kvalitet, den lilla läckra köpenhamnskomedien ”Kärlek i det blå” och en till innehållet obetydlig men i fråga om scenerier storslagen Grönlandsfilm, ”Qivitoq”. Bland flera goda men knappast märkliga äventyrsfilmer av engelskt märke svarade Graham Greenes ”På andra sidan bron” i Ken Annakins regi ensam för starkare suggestion och artistisk prägel. En filmatisering av Orwells framtidsfantasi ”1984” gav en fängslande illustration 211