till bokens bild av den fulländade polisstaten men drogs ned av en tilldiktad upplösning. Charles Chaplins ”En kung i New York” blev en besvikelse för den åldrade mästarens vänner, föga slagkraftig som USA-satir, poänglös som fars och misslyckad som indignationsuttryck. Frankrike svarade för några av säsongens absoluta toppfilmer. Dit hörde i första hand ”Gervaise”, en filmatisering av Emile Zolas ”Fällan” i regi av René Clement och med Maria Schell som utomordentlig interpret av titelrollen. Som reproduktion av litterär förlaga, som tidsskildring och levande drama fyllde filmen ovanligt höga anspråk. Julien Duviviers ”Hon kom från Marseille” pendlade mellan komedi och thriller och bjöd på kärleksfull miljöskildring, spänning och utmärkt spel. En förtjusande sagofantasi om en pojke och hans leksak tecknade poeten Albert Lamorisse i färgfilmen ”Den röda ballongen” och i ”Den tysta världen” förde undervattensfilmaren Jacques-Yves Cousteau sin publik på en makalös färd på och i de varma havsdjupen. René Clair stod för ”Drömmarnas gränd”, en poetisk, välgjord och flerdimensionell parisfilm med psykologisk och nationalpsykologisk introspektion. ”Han som måste dö”, en i Grekland och på grekiskt litterärt underlag inspelad parafras på passionshistorien, regi Jules Dassin, bjöd på utsökt fotograferade motiv och fint spel i många roller. Det nya namnet i italiensk film, Federico Fellini, svarade för de enda mera minnesvärda verken från detta håll, liksom fjolårets ”La Strada” hållna i den mörk-tonade men av humor och ömsint poesi genomstrimmade neorealism som är denne filmskapares egenart. ”Cabirias nätter” gav en ny glansroll åt regissörens maka, den sprudlande, någon gång en smula marionettartade Giulietta Masina, i skepnad av romersk gatflicka med gäckade lyckodrömmar. ”Skurken” utvecklade sig från Maria Schell i ”Gervaise’’ samt Pierre Brasseur i ”Drömmarnas gränd”. 212