Dramaten försökte upprepa sin bragd med O’Neills ”Lång dags färd mot natt” genom att — även nu som världsurpremiär — ge samme författares ”Ett stycke poet”, en talför tragikomedi från 1820-talets New England. Representanter för världspressen fanns på plats, och med Lars Hanson i huvudrollen fick stycket ett utomordentligt framförande; men en teaterhändelse av samma valör blev det inte, och publiken tycktes för tillfället vara en smula övermätt på O’Neill. En triumf för teatern blev däremot iscensättningen av C. J. L. Almquists stora fuga ”Drottningens juvelsmycke”, som Alf Sjöberg med lysande scenfantasi förvandlade till ett allkonstverk av tragik, komik och lyrik. Hösten stördes av en långvarig scen-arbetarstrejk, men sedan denna avblåsts hann det teaterintresserade Stockholm ändå glädja sig åt Tjechovs ”Ivanov” och — mer odelat — åt ett respektlöst strindbergsprogram på Lilla scenen. Nationalscenens lokalproblem ledde till en viss rumslig expansion. På Blanche-teatern framfördes en laddad uppsättning av den arge unge engelsmannen John Osbornes ”Se dig om i vrede”; på Alléteatern — vars sista program i privat regim blev den magstarka amerikanska thrillern ”Ont blod” — spelades höstens epidemiska komedi, Marchel Achards ”Kroppkakan”, i Göteborg kallad ”Potatan” och i Malmö ”Rödbetan”. Göteborgs stadsteater hade som vanligt en rikhaltig repertoar. En klar framgång vann teatern med Ibsens ”Hedda Gabler” i regi av Åke Falck och med Gunnel Broström som Hedda, under det att framförandet av ”Maria Stuart”, heroiskt blankversdrama av Friedrich von Schiller, snarare formade sig till en succés d’éstime. Åke Falck — årets flitigaste regissör — signerade också en fantasifull föreställning av Dylan Thomas’ ”Mjölkhagen”, en lyrisk rapsodi från en liten walesisk kuststad; men kritiken stödde inte detta företag lika helhjärtat som den slöt upp kring James Joyces starkt ibsenpåverkade konstnärs- och äktenskapsdrama ”Landsflykt”. Ett bejublat gästspel av Inga Tidblad i ”Som ni behagar” avslutade året. Göteborgs andra talscen, Folkteatern, fick en driftig chef i den unge regissören Mats Johansson, som med gott resultat vågade framföra en så ömtålig pjäs som Arthur Millers ”Utsikt från en bro”. Intrycket av de övriga stadsteatrarnas verksamhet blev mer splittrat. Hälsingborgs stadsteater avsåg att väcka debatt med J. B. Priestleys fingerfärdiga framtidsvision ”Ut med narren!”, en korsning av Wells, Orwell och amerikansk Science fiction, men pjäsvalet väckte måttligt intresse. Ett helt annat gensvar fick Beau-marchais’ lilla muntra intrigkomedi ”Barberaren i Sevilla”, som i teaterchefens egen regi visade sig ha oanad livskraft även som talpjäs. Stadsteatern Norrköping-Linköping satsade ambitiöst på program som avgjort låg över förmåga, bl. a. Strindbergs ”Gustav Vasa”, där Kurt-Olof Sundström gjorde en beaktansvärd prins Erik men Olof Thunberg en vasakung som ur skilda synpunkter var för kort i rocken. Thunberg tog emellertid revansch som sopåkare Doolittle i Shaws outslitliga ”Pygmalion”; i samma föreställning var Öllegård Wellton en måttfull och behaglig Eliza och gästspelande Olof Widgren en kanske i överkant excentrisk professor Higgins. Ännu ett stort grepp tog teatern med Bert Brechts postuma ”Simones drömmar”, en modern Jeanne d’Arc-moralitet med för Brecht ovanlig segdragenhet. På Uppsala stadsteater blåste det motvind under hösten. Gösta Folcke, som för egen del satt punkt med en festlig uppsättning av ”Tolvskillingsoperan”, efterträddes då av Carl-Axel Heiknert, en ung teaterman med erfarenheter från mindre utsatta scener. Han startade svagt med Anouilhs ”Slottsbalen” och förlyfte sig sedan fullständigt på en egen inscenering av Strindbergs ”Mäster Olof”, där den 218