Anders Sandrew Den kände biografkungen, storfilmproducenten, teaterägaren och stordonatorn direktör Anders Sandrew avled den 12 oktober på Röda korsets sjukhem efter en kort tids sjukdom 72 år gammal. Om den bortgångne skrev signaturen Lill (Ellen Liliedahl) i Svenska Dagbladet bl. a.: ”Det är inte många människor förunnat att bli till saga och legend redan i livstiden, t. o. m. vid relativt unga år. Anders Sandrew hörde till detta fåtal. Han förkroppsligade sagan om bondpojken som vann, om inte precis prinsessan och halva kungariket, så i varje fall gull och gröna skogar. Redan i decennier har det berättats många historier, en del sanna, en del uppdiktade, om miljonären med de enkla vanorna och den oförvillade barnasjälen, hans anspråkslöshet och försiktighet i smått, hans generositet och spelarhumör i stort. Teaterkungen och storfilmproducenten, som inte tvekade att vid behov kliva bakom disken i sin ursprungliga, ägandes speceriaffär och stå kunderna till tjänst, när det var rusning vid Kommendörsgatan. Vid 16 års ålder startade han tillsammans med en broder denna speceributik i hörnet av Grev-gatan. Affären gick fint och snart var unge Sandrew — namnet fick han från en portvinsetikett — fastighetsägare här och var i stan. En fastighet på Kungsholmen hade en biograflokal som blev ledig och genast fick många spekulanter. Men varför inte ta hand om den själv, när den ansågs så begärlig? 'Metropol’ blev på det sättet nr 1 i den Sandrewska biokedjan som kom att omfatta över 50 biografer i olika städer. Nästa steg blev egen filmproduktion, där månget populärt opus fick hjälpa till att finansiera konstnärliga vågspel. Han blev restaurangchef och teaterdirektör. Om filmproduktionen och biograferna än gav de största pengarna, så var det dock teatern som låg Anders Sandrews hjärta närmast. Även för konsten räckte hans intresse, varom den egna konstsamlingen med bl. a, den största kollektionen av Zorns oljemålningar och etsningar i privat ägo bär vittnesbörd.” I sitt testamente hade Anders Sandrew donerat fyra miljoner kronor till en stiftelse med ändamål att främja vård och uppfostran av medellösa barn, lämna understöd åt ungdomar som saknar medel för sin vidare utbildning, utdela stipendier för vetenskaplig forskning, upprätta en filmskola för ”begåvad och behövande ungdom bland skådespelarna” och i viss utsträckning lämna understöd till vård av behövande ålderstigna sjuka skådespelare och skådespelerskor. Hans efterlämnade förmögenhet uppgick till omkring 11 miljoner kronor. Sten Selander En av De aderton, författaren och docenten Sten Selander, som under mer än 20 år var medarbetare i Svenska Dagbladet, avled den 8 april på Södersjukhuset i Stockholm 65 år gammal. Han var född i Stockholm 1891, son till med. dr Edv. Selander och Gerda Nelson. Han blev student i Nya elementarskolan 1909, fil. kand, i Uppsala 1917, fil. lic. 1949 och fil. dr 1950. Följande år förordnades han till docent i växtbiologi vid Uppsala universitet. Han var anställd i Albert Bonniers förlag 1923—1926 och 1928—1930, var litteraturkritiker i Svenska Dagbladet 1926—1928 och i Dagens Nyheter 1929—1935 samt litteratur- och teaterkritiker i Svenska Dagbladet sedan 1936. Han var ordförande i Svenska naturskyddsföreningen 1936—1947 och blev hedersledamot där 1954. Ar 1953 blev han ledamot av Svenska akademien. Med Sten Selander gick en av våra mest kända kulturpersonligheter ur tiden. I några minnesord i Svenska Dagbladet skrev tidningens chefredaktör Allan Her-nelius bl. a.: ”Två decenniers produktion ligger, när detta skrives, framför mig i sorterade klipp. Det är journalistik från alla områden och av ett betydande omfång. Vem minns inte ögonvittnesskildringarna från olympiaden i Berlin? Under vinterkrigets tunga dagar var han den skarpsynte och lidelsefulle krigskorrespondenten i Finland. När träd fälldes på stockholmarnas vackra Djurgården, när Riddarfjärden var i fara — fram trädde det levande landskapets oförskräckte talesman med fälld lans. Bilder från stockholmshem och stockholmskvarter i det förflutna har av hans mästarhand liksom med fotografisk skärpa projicerats i Svenska Dagbladets spalter. Men oftast har det varit fråga om bedömning av böcker och författare, av pjäser och teater. Som kritiker var Sten Selander vad domarreglerna kallar ’god och beskedlig’, d. v. s. han strävade som bedömare först och främst efter rättvisa. Han ville se förtjänsterna, icke felen. Under den lugna ytan märktes dock temperamentet och det personliga engagemanget. 279