Sten Selander Allt det som Sten Selander under dessa år skrivit i Svenska Dagbladet är journalistik på högsta nivå, utarbetat med kräset krav på kvalitet. Svenska Dagbladet har lidit en svår förlust.” Och i docenten Gunnar Brandells minnesruna heter det bl. a.: ”Självbehärskning var en konst, som Selander satte högt och hade lärt sig att praktisera för egen del. Han var inte någon genomskinlig människa: bakom hans okonstlade sätt rymdes mycket som aldrig nådde fram eller bara kunde anas. Det gäller redan hans utrustning, hans kunskaper och färdigheter. Under en mask av vanlighet lyckades Selander för många människor dölja vad han egentligen bar i skölden. Diktarens kräsna sinne för ordets valörer, friluftsmänniskans iakttagelse, den uthålliga överblicken hos vetenskapsmannen, hela den luciditet, med vilken han rörde sig på vitt skilda fält — det fanns verkligen åtskilliga som aldrig riktigt lade märke till detta, därför att han själv inte ett ögonblick låtsades om det. Selander förblev alltid trogen sin ungdomskärlek till botaniken. Vad som före det första världskriget inte hade lett till mer än uppsatser i Svensk botanisk tidskrift resulterade nära 40 år senare i en lärd avhandling och en akademisk beställning. Under sina sista år talade Selander särskilt gärna om sin ungdoms vägvisare till botaniken, Bengt Lidforss, själv humanist och naturveten skapsman med vida vyer. En besläktad trohet gällde den svenska naturen och det svenska landskapet, betraktat som en enhet av natur och odling. Den dokumenterades i en mångårig kamp mot vandali-serande myndigheter och enskilda och avsatte slutligen det magistrala verket om landskapen i Sverige, en bok som har vuxit och formats på lång sikt, liksom åsar och vattendrag, och till sist blev krönet på ett livsverk.” Benkt-Åke Benktsson Skådespelaren vid Malmö stadsteater, Benkt-Åke Benktsson, avled plötsligt den 8 januari endast två dagar efter sin 50-årsdag som han firade med att genomföra den krävande rollen som Storpappa i Tennessee Williams drama ”Katt på hett plåttak”. På julafton opererades han för en halsböld och klagade sedan över astma-tiska anfall och trötthet men var det oaktat fast besluten att genomföra den stora rollen. Han kom 1925 som elev till Hälsingborgs stadsteater, var 1926—1934 engagerad vid Lorensbergsteatern i Göteborg och 1934—1953 vid stadsteatern där och kom sedan till Malmö stadsteater, där han även var föreståndare för elevskolan. ”Benkt-Åke Benktsson tillhörde inte de flitigt turnerande och togs ytterst sällan i anspråk av filmen; ändå är det ingen överdrift att han var en riksbekant skådespelare. Hans ansenliga volym blev tidigt legendarisk. Det är självklart att dessa dimensioner predestinerade honom för vissa roller i världs-dramatiken, där eloquentia corporis ingår bland fordringarna, såsom Falstaff i 'Muntra fruarna’ och Raap i Trettondagsafton’, men hans unika mått hindrade honom inte från att utveckla en förbluffande och beundransvärd mångsidighet. Med åren kom han att framstå som en av den svenska samtidens yrkesskickligaste skådespelare och det var helt och hållet i kraft av sin konstnärliga kapacitet han nådde toppen. Frodigt gemyt och intellektuell skarpblick förenades hos honom med sällsynt klar och snärtig diktion och därtill med en reaktionssnabbhet och en plastisk livlighet som ofta kom spensligare byggda medspelare att påminna om sengångare. Klassisk repertoar eller modern, drama eller lustspel: Benkt-Åke Benktssons medverkan utgjorde alltid en viss trygghet. I komedier och farser spred han en speciell trevnad långt ut i salongen — och där textunderlaget krävde att han skulle vara imposant var han också imposantare än de flesta.” (Per Erik Wahlund i Svenska Dagbladet.) 280