MÄRKLIGARE DÖDSFALL I UTLANDET Haakon VII. Konung Haakon VII av Norge Haakon VII, Norges konung sedan upplösningen av personalunionen med Sverige 1905 och landets förste egne konung ända från medeltiden, avled sent natten till lördagen den 21 september 85 år gammal. Han hade under sina sista år varit svårt sjuk efter ett lårbensbrott. Den 18 september inträdde en hastig försämring i konungens hälsotillstånd med avtagande krafter, och följande kväll betecknade hans läkare tillståndet som kritiskt. Under dödsnatten vakade vid sjukbädden konungens närmaste jämte de två läkare som skötte honom under de sista dagarna. Den bortgångne monarkens eftermäle tecknades den 22 september i en ledande artikel i Svenska Dagbladet med följande ord: ”Når Kongen kommer hjem...” Oändligt många gånger under de mörka krisåren uttalade norrmännen dessa ord. Den ofullbordade meningen inbegrep alla det norska folkets önskningar om befrielse från den utländska ockupationen och den inhemska quislingregimen liksom förvissningen om att normala, fredliga förhållanden än en gång skulle inträda. Kungen kom hem och han fick uppleva ytterligare mer än tolv år som monark innan han nu gått bort som det äldsta statsöverhuvudet i världen. Sedan den dag, då han landsteg på hemlandets jord, har mycket hunnit förändras. De stämningar som bar upp det eniga motståndet mot den utländske förtryckaren har mist sin aktualitet och i Norge liksom i andra länder har partistrider och andra motsättningar kommit tillbaka. Konungens egna sista år har fördystrats av svår sjukdom och ett långsamt avtynande, men den fond av varm uppskattning och djup tacksamhet som kungen byggde upp genom sina insatser under kriget fanns kvar. Det norska folkets sorg över kung Haakons död är äkta och djup. Det var inte bara kriget som skapade det goda förhållandet mellan konung och folk. Allt sedan den dag då Norge bröt banden med Sverige och inledde ett nytt skede i sin månghundraåriga historia har kung Haakon innehaft den norska kungakronan. Han tog emot den först efter det en folkomröstning givit klart besked om att det fanns en stark folkvilja bakom stortingets beslut att kalla den dåvarande danske prinsen Carl till Norges tron. Sitt folkliga och enkla uppträdande behöll han genom åren på ett sätt som passade norskt kynne och bidrog till att ge en fast förankring åt kungahuset i det norska folkets medvetande. Någon glansfull personlighet var icke kung Haakon, men hans kunnighet och kloka omdöme lovordades av alla som kom i närmare beröring med honom. När han sattes på det stora provet bestod han det utan att någon gång svikta. Hans rätlinjiga pliktuppfyllelse och hans fosterlandskärlek blev ett föredöme för norrmän av alla klasser och i alla samhällsställningar. Liksom i flera andra av de länder som kriget hemsökte visade det sig i Norge att monarkien var ett styrkebälte. Vid konungens sida under de mörka åren stod framför allt kronprins Olav. Även hans ställning grundmurades under denna tid, och när han nu som konung uppstiger på Norges tron efter att under flera år ha fullgjort en konstitutionell monarks uppgifter omfattas han utan tvivel av sitt folk med samma varma känslor som in i det sista strömmade mot hans fader.” ❖ Om tronskiftet och Norges nye konung Olav V läses närmare i artikeln Norge. (Se slutregistret.) 298