Beniamino G i gli Edotiard Herriot (Se efterf. sida) Beniamino Gigli Den världsberömde italienske tenoren Beniamino Gigli avled den 30 november i sin villa i Rom 67 år gammal. Han hade varit sjuk några månader och hans svaga hjärta stod ej bi, då en lunginflammation tillstötte den 29 november. Han var född i Redcanati vid norra Adriatiska havet, son till en fattig skomakare och den yngste av sex syskon. Sin sångarkarriär började han som baryton i Schola cantorum vid Sixtinska kapellet och blev först vid 24 års ålder tenor. 1914 debuterade han på operascenen och uppträdde under de närmast följande åren omväxlande i Rom och på La Scala i Milano. 1920 kom han till Metropolitan i New York och var efter Carusos död dess ledande tenor fram till 1932. Han företog världsomfattande turneer och medverkade under 1930-talet i en del tyska sångfilmer. Som konsertgivare i Stockholm uppträdde han första gången 1925 och återkom sedan 1949, 1950, 1952 (både vår och höst) och 1954. I några minnesord i Svenska Dagbladet erinrade Kajsa Rootzén om detta hans sista konsertbesök i Stockholm och skrev bl. a.: ”Fastän Beniamino Gigli då var drygt 64 år verkade han på intet sätt utsjungen. Han hade fortfarande en klang, en lyster och en bärighet i stämman som väl knappast någonsin förr en tenor haft vid den åldern; och så som han tekniskt behärskade sitt härliga instrument, så som han sjöng — på en gång intensivt och virtuost, med en ibland nästan bländande glans i höjdtonerna och de mest raffinerade skiftningar i sitt mezza-voce-föredrag — kunde det knappast råda någon tvekan om att han alltjämt var världens ypperste tenorsångare, artisten framom alla andra i sitt fack... Men det allra märkligaste med denna märkliga sångare var kanske ändå detta: att han jämte den osvikliga kontrollen över uttrycksmedlen även lyckades ständigt bevara all sin ursprunglighet som musiker, att han ännu vid slutet av sin karriär sjöng lika spontant, lika helhjärtat, lika inspirerat som i yngre dagar — vare sig det gällde klassiska arior eller enkla italienska folkvisor, tragiska melodier eller humoristiskt lekfulla. Den grånade Gigli var som konsertgivare i flera hänseenden generösare än de flesta. Han drog sig inte undan, föreföll inte ett ögonblick trött eller nödbedd, när publiken pockade på extranummer — han sjöng det ena efter det andra av hjärtans lust. Och det är alldeles särskilt för denna hans slösande generositet, denna öppna, oförställda sångarglädje, som man alltid kommer att minnas honom — inte bara med beundran utan med djup tacksamhet.” 299