Han var född 1867 i Parma och började som nioåring sina studier vid hemstadens musikkonservatorium. Han engagerades 1886 som cellist vid operan i Rio de Janeiro, där han samma år ”räddade” en premiär på ”Aida” genom att rycka in för den insjuknade dirigenten. Därmed inleddes hans karriär som orkesterledare. 1898 blev han konstnärlig ledare vid La Scala i Milano och från 1908 verkade han vid Metropolitan i New York men återvände 1915 till hemlandet och var 1921— 1929 åter knuten till La Scala. Under 1930-talet medverkade han bland annat vid festspelen i Salzburg och från 1937 var han bofast i New York som ledare för NBC-orkestern. Vid onsdagskonserten i Stockholms konserthus den 16 januari hölls en minnesstund över den bortgångne med ett kort tal av Konsertföreningens verkställande direktör Johannes Norrby. Om den bortgångne mästardirigenten skrev Kajsa Rootzén i Svenska Dagbladet bland annat: ”Man skulle mycket väl kunna karakterisera Toscanini som ett av tonkonstens intensivaste temperament — bara man inte överbetonar ordet temperament utan mera poängterar adjektivet intensiv. Man kan förvisso tala om lidelse i hans musicerande, bara man kommer ihåg att det rörde sig om inte en självsvåldig utan en alltigenom ”saklig” lidelse. Toscanini appellerade som dirigent och interpret inte bara till känslan utan minst lika mycket till tanken, till det musikaliska intellektet. Han åsyftade att ge musik inte som ett rus utan som tonkonst, klar, lysande tonkonst. Han var en orkesterns diktator i kraft av musikens lagar. Hans konst var de musikaliska elementens spel genom människan, men ett spel under osviklig kontroll. Den gjorde musiken just så ren och så ”absolut” som det är dess väsen att vara. Den gav de stora tondiktarnas verk i enlighet med deras vackraste intentioner — och de mindres i fördjupning och sublimering.” Aga khan III Aga khan III, det andliga överhuvudet för den ismaelitiska sekten av muhamme-danismen, avled den 11 juli på sitt slott i Schweiz 79 år gammal. Han var mångmiljardär och kallades i Frankrike, där han helst vistades, för ”vår tids siste grand seigneur”. Aga khan vördades som en gud av sin sekts 80 miljoner medlemmar i Indien, Mellersta östern och Afrika. Sin ställning som sektöverhuvud innehade han genom sin börd; han ansågs i direkt nedstigande led härstamma från Mohammeds dotter Fatima. Till hans privilegier hörde bl. a. rätten att uppbära skatt av sina trosfränder och omkring vart tionde år erhöll han motsvarigheten till sina 105 kg i dyrbara metaller eller ädelstenar. När han i augusti 1946 vägdes i Dar-es-Salam i Afrika erla-des denna skatt uteslutande i diamanter till ett värde av 180 miljoner kr. Dessa inkomster anslog han dock regelbundet till välgörande ändamål. I det brittiska Indien spelade han på sin tid en betydande politisk roll genom sina strävanden att utjämna motsättningarna mellan Storbritannien och de indiska nationalisterna. Hela sitt liv visade han för övrigt en obrottslig men därför ej okritisk lojalitet mot Storbritannien. Han var blott åtta år när han 1885 ärvde sin ställning som sektöverhuvud efter sin fader Aga khan II. Han grundade 1906 det mohammedanska förbundet i Indien och spelade under mellankrigstiden en framträdande roll som detta lands talesman, bl. a. som dess chefsdelegat vid Nationernas förbunds församling i Genève, där han 1937 fungerade som president. För den stora publiken i framför allt Frankrike var han främst känd genom sina två stora passioner: vackra kvinnor och ädla hästar. Han var gift fyra gånger och tre av hans fruar var fransyskor från mycket blygsamma miljöer. Sin passion för hästsporten manifesterade han genom att hålla ej mindre än tolv kapplöpningsstall i Frankrike, England, Indien, Irland och Afrika. Till sin efterträdare hade Aga khan i sitt testamente med förbigående av sina båda söner utsett sin sonson prins Karim, vilken alltså blev Aga khan IV. Richard E. Byrd Den amerikanske polarflygaren och forskaren konteramiral Richard E. Byrd avled den 12 mars i Boston 68 år gammal. Han var den förste som flög över både nord- och sydpolen. Så sent som 1956 utnämndes Byrd till chef för amerikanska flottans antarktisexpedition men hans hälsa var då så försvagad att den ej tillät honom att leda denna expedition på platsen. I övrigt är hans namn förbundet med en rad polarexpeditioner företrädesvis till Antarktis. Under sin första 302