Friedrich von Paulus Lord Vansittart An ton in Zapotocky ”Ett pris för tre sonetter vid en blomsterfest i Santiago de Chile gjorde henne i ett slag berömd i hela den latinamerikanska världen och hon förblev berömd under resten av sitt liv. Hon upphörde att vara privatperson och blev en halvt opersonlig offentlig angelägenhet. Hon fick bekläda allt viktigare poster inom sitt eget lands skolväsen — hon verkade i sin tidiga ungdom som lärarinna —- hon biträdde vid undervisningsreformer i Mexico, hon var Chiles honorärkonsul i Madrid, Lissabon och Nizza och kunde till sist knappast hålla reda på alla sina hedersdoktorat. När hon 1945 fick Nobelpriset kunde hon, om hon så ville, betrakta sin staty i sju sydamerikanska stater. Mot så mycken ära svarar en produktion av föga överväldigande omfattning men av överväldigande verkan. Gabriela Mistral har diktat utan brådska, men det hon skrivit är osökt och betvingande skönt, också när det är bittert och nästan grymt. Hon tillhörde de stora elementära diktarna, vilkas resurser är kolossala nog att räcka till för så enkla ämnen som vattnet, frukterna och brödet, så primära fakta som kärleken, barnen och döden.” (Åke Janzon i Svenska Dagbladet.) Friedrich von Paulus Generalfältmarskalk Friedrich von Paulus, som under andra världskriget kapitulerade i Stalingrad med 6:e tyska armén, avled den 1 februari i Dresden i en ålder av 67 år. Efter Hitlers fälttåg mot Polen och Frankrikes erövring blev Paulus ställföreträdande chef för tyska generalstaben och deltog i denna egenskap i uppgörandet av anfallsplanen mot Sovjetunionen. Sedan han 1941 blivit chef för 6:e armén gick han först segerrikt fram och nådde den stora industristaden Stalingrad vid Volga, vilken han dock ej lyckades helt erövra. Här blev den av de hårda striderna om staden försvagade 6:e armén omringad av ryska arméer. Paulus begärde av Hitler tillstånd att försöka bryta sig ut ur omringningen men fick av denne order att hålla Stalingrad till varje pris, vilket resulterade i ett av östfrontens fruktansvärdaste blodbad. Paulus tvingades till slut att kapitulera med hela återstoden av sin armé. Kort dessförinnan hade han fått motta marskalkstaven. I fångenskapen blev han ledare för ”den fria tyska kommittén”, en kommunistiskt präglad sammanslutning av fångna tyska officerare. Under krigsförbrytarprocessen i Nürnberg efter kriget fick han ge ett kort gästspel utanför järnridån som ett av ryssarnas välpreparerade huvudvittnen. Först 1953 fick han återvända ur den ryska fångenskapen men endast till Dresden där han anvisades en av östtyska säkerhetspolisen väl bevakad lyxvilla. Av den östtyska kommunistregimen utnyttjades han som propagandist för Tysklands återförening efter rysk modell. Robert Vansittart Sir Robert Vansittart, efter upphöjelsen till baron lord Vansittart, som under de kritiska åren mellan 1930 och 1938 var permanent chef för Foreign Office d. v. s. brittiske utrikesministerns främste sakkunnige rådgivare, avled den 14 februari i en ålder av 75 år. Under första världskriget tjänstgjorde han som legationssekreterare i Stockholm. Vansittart var övertygad om att faran för Europa från Tysklands sida ej så mycket låg i nazismen som sådan utan mer i den återuppståndna tyska militarismen; sedan Hitler kom till makten 1933 tvivlade han ej ett ögonblick på att utvecklingen gick mot ett nytt krig. Hans djupa misstro mot 306