Mer än någonsin var det nödvändigt att bevara och stärka sammanhållningen inom NATO-allian-sen. I mars konfererade president Eisenhower och premierminister Macmillan på Bermuda — ett amerikanskt-brittiskt försoningsmöte efter motsättningarna under Suezkrisen 1956. Men hela alliansen utsattes för nya inre påfrestningar. I maj irriterade Storbritannien amerikansk opinion genom att på eget initiativ till stor del upphäva den handelsblockad, som västmakterna gemensamt hade infört mot Kina under Koreakriget. Många länder följde nu det brittiska exemplet — dock inte USA. Andra misshälligheter uppstod inom NATO i samband med Algeriet- och Tunisienkonflikterna. Vidare reagerade de europeiska paktstaterna mot att USA utan några diplomatiska förhandssonderin-gar framlade planer på raketvapenbaser i Europa. Misshälligheterna var betänkliga inte minst därför att Sovjetunionen med all makt konsoliderade sitt vasallsystem efter skakningarna föregående år. I oktober hade Eisenhower och Macmillan ett nytt möte, i Washington. De förklarade, att de fria länderna på bägge sidor om Atlanten hade blivit ännu mera ömsesidigt beroende än förut. Den ryska robottekniken hade gjort amerikanerna helt medvetna om jordklotets ”sammankrympning” — tekniskt, militärt och politiskt. USA kunde direkt hotas, så snart ryssarna förmådde sätta atomstrids-spets på ”oceanraketer”! För att manifestera enigheten samlades en stor NATO-konferens i Paris i december. Alla medlemsstaternas regeringschefer med Eisenhower i spetsen deltog. Samtidigt kulminerade en ny rysk ”fredsoffensiv” med förslag om en konferens på högsta nivå. A-paktsstaterna förklarade sig principiellt villiga till nya förhandlingar Väst—Öst helst inom FN men annars eventuellt vid ett utrikesministermöte. A andra sidan godkände Pariskonferensen förslag om upprättandet av lager i Europa av atomstridsladdningar, vilka vid behov skulle kunna göras tillgängliga för hela alliansen. Man fattade vidare principiellt beslut om baser i Europa för amerikanska medeldistansraketer. USA och Storbritannien förberedde ett särskilt avtal om brittiska baser för sådana raketer. Danmark och Norge vägrade att i fredstid upplåta sina territorier för ändamålet, Västtyskland reserverade sig likaså. FN:s råd och generalförsamling På förslag av säkerhetsrådet omvalde Förenta nationernas generalförsamling enhälligt Dag Hammarskjöld till generalsekreterare för fem år. En särskild kommitté med dansken Alsing Andersen som ordförande undersökte förhållandena i Ungern. I en rapport från kommittén, baserad främst på ett stort antal ögonvittnesberät-telser av flyktingar, fastslogs ryssarnas våld mot det ungerska folket. Vid en extrasession brännmärkte generalförsamlingen därefter åter Sovjetunionen för det grova övergreppet. Generalförsamlingens avgående president, Siarns utrikesminister prins Wan, bemyndigades att vidtaga de åtgärder han fann lämpliga för att förmå ryssarna och Kadarregimen att rätta sig efter församlingens resolutioner, men hans uppdrag ledde ej till något. Säkerhetsrådet diskuterade åter ingående Kashmirfrågan, sedan Pakistan hade klagat över att Indien på nyåret hade införlivat Kashmir med sitt statsområde. Sveriges chef delegat i FN, ambassadör Gunnar Jarring, besökte på uppdrag av rådet Indien och Pakistan men kunde ej bryta dödläget. Generalförsamlingen bestämde, att kostnaderna för den under överinseende av FN genomförda upprensningen av Suezkanalen efter krigshandlingarna 1956 skulle täckas genom en extra avgift pä tre procent för fartyg som passerade kanalen. Vidare beslöts att finansiera FN-truppernas ”polistjänst” i Mellersta östern genom ”beskattning” av alla medlemsstaterna enligt den vanliga skalan. Ett annat viktigt avgörande gällde upprättandet av en stor ekonomisk fond för hjälp åt underutvecklade länder. FN undvek åter att ta ställning i en rad tvister såsom Algerietkonflikten, Cypern-frågan och konflikten mellan Indonesien och Nederländerna om västra Nya Guinea. Som nya medlemmar invaldes Ghana och Malaya. Antalet medlemmar uppgick därmed till 82. Nedrustningsförhandlingar i London 1 London pågick flera månader förhandlingar i nedrustningsfrågan. Det av FN:s nedrustningskommission 1954 tillsatta utskottet med representanter för USA, 360