Storbritannien, Frankrike, Kanada och Sovjetunionen började årets överläggningar i mars. Fram på sommaren syntes sovjetdelegationen intaga en något mera positiv ståndpunkt än tidigare. Den amerikanske chefdelegaten Harold Stassen visade stor optimism och bemyndigades av Washington att direkt känna ryssarna på pulsen. Underhandlingarna gällde både konventionella rustningar och kärnvapen samt de förslag om ömsesidig inspektion, som ursprungligen hade framförts av president Eisenhower vid Genèvekonferen-sen 1955. Efter hand undanskymdes de egentliga nedrustningsfrågorna av debatten om ett kontrollsystem. Västmakterna föreslog en inspektionszon omfattande hela USA, Kanada och Sovjetunionen eller alternativt en zon norr om polcirkeln, där bl. a. danska och norska territorier skulle ingå men däremot inte någon del av Sverige eller Finland. Om Moskva godtoge endera planen, så kunde man kanske utvidga systemet till luft- och markinspektion inom nästan hela Europa. Stassens sonderingar och uppgifter om att USA eventuellt vore villigt att avtala ett ”kärnvapenmonopol” för ”de tre stora” vållade irritation på flera håll i Europa, i synnerhet i Västtyskland. Adenauer begärde förnyade garantier mot en uppgörelse mellan Väst och Öst, som kunde betyda att en permanent delning av Tyskland godtoges. USA, Storbritannien och Frankrike lugnade Bonnregeringen och avgav med adress till Moskva en principfast deklaration i den tyska återföreningsfrågan. Fem utrensade sovjetdignitärer: fr. v. Vjatjeslav Molotov, Georgi Malenkov, Lazar Kaganovitj, Demitri Sjepilov och Georgi Sjukov. Förhandlingarna i London tog snart en helt negativ vändning och avbröts i augusti sedan de alltmer hade urartat till en propagandabetonad duell. Det stod klart att nedrustning var otänkbar, så länge de storpolitiska motsättningarna var olösta. En slutlig sammanfattning av västmakternas förslag godkändes på hösten av en stor majoritet i FN:s generalförsamling. Sovjetunionen begärde, att ned-rustningskommissionen skulle utvidgas till att omfatta alla FN-staterna. Ett motförslag av västmakterna om en ökning från 11 till 25 medlemmar blev godkänt, men Sovjetunionen förklarade sig ämna bojkotta kommissionen i denna nya form. Ökad spänning i Mellersta östern USA framträdde som skyddsmakt för Mellersta östern. Sovjetunionen hade hastigt ökat sitt inflytande där, särskilt i Egypten och Syrien. Däremot kunde Storbritannien efter den misslyckade Suezinterventionen 1956 och definitivt uppgivande av positionerna i Jordanien 1957 inte längre påverka utvecklingen i Främre Orienten med någon större kraft. Det amerikanska svaret på det ryska expansionshotet och den kommunistiska infiltrationen blev den på nyåret proklamerade Eisenhowerdoktrinen. President Eisenhower bemyndigades av kongressen att under vissa förutsättningar sända amerikanska trupper till Mellersta östern (se utrikeskronologien 30/1). Vidare beviljade kongressen medel för ekonomiskt stöd och vapenhjälp till länder 361