inom området. Eisenhowerdoktrinen ”täckte” dock inte fullständigt de komplicerade lägen, som hade uppstått till följd av Moskvas samverkan med såväl nationaliströrelserna som extrema vänstergrupper. I april kom den bräckliga staten Jordanien i gungning, men unge kung Hussein uppträdde oväntat energiskt. Med stöd av USA och Saudi-Arabien kunde han avskeda sin sovjetvänlige premierminister Nabulsi och konspirerande högre militärer. Saudidynastins försoning med den hashemitiske jordanske monarken var en märklig händelse. I Syrien fick proryska militära kretsar allt större inflytande. Den västmaktsfientlige presidenten el Kouatly, som länge hade haft förbindelser med Kairodiktatorn Nasser, samtyckte nu till eller kunde inte förhindra vittgående avtal mellan Damaskus och Moskva. Då USA på sommaren företog en flottdemonstration i östra Medelhavet och sände vapen till Jordanien via en ”luftbro”, beskyllde ryssarna och deras arabiska vänner amerikanerna för ”imperialistiska intriger”. I oktober blåste Moskva upp en ny kris. Turkiet anklagades för angreppsplaner mot Syrien i samverkan med USA. ”Konflikten” drogs inför FN men ebbade ut efter några veckor. Mitt under den ryska hetskampanjen gick turkarna till val (se utrikeskronologien 27/10). Suezkonfliktens efterdyningar Långt in på året gick efterdyningarna av Suezkonflikten och det kortvariga kriget i Egypten 1956 höga. Israel vägrade att utan villkor utrymma Gazazonen och Sinaikusten vid Akabaviken men böjde sig slutligen på begäran av USA och FN, sedan president Eisenhower och Dulles givit vissa lugnande förklaringar, dock utan att binda sig. I mars drogs de israeliska styrkorna helt tillbaka och små FN-styrkor ryckte in i de omstridda områdena, från vilka Egypten tidigare hade hotat den judiska staten. Ungefär samtidigt öppnades åter Suezkanalen för trafik, huvudsakligen på Kairos villkor. FN:s sexpunktsplan från 1956 hade inte kunnat genomdrivas. SCUA — kanaltrafikanternas förening — upplöstes i tysthet. Sedan de amerikanska och brittiska redarna hade fått tillstånd av sina regeringar att åter begagna kanalen, följde Frankrike motvilligt exemplet. Svårt år för president Eisenhower President Eisenhowers första år i den andra ämbetsperioden blev fyllt av svårigheter. De började då presidenten underlät att energiskt bemöta kritik mot den nya budgeten, som hade beräknats till 71,8 miljarder dollar i utgifter, medan intäkterna hade upptagits till 73,6 miljarder — ett nytt rekord för fredstid. I synnerhet anslagsäskandena till utlandshjälpen och försvaret kom i skottgluggen, och presidentens auktoritet i kongressen undergrävdes. Under sommaren dominerades inrikespolitiken av strid om Eisenhowers förslag till medborgarrättslag, framlagt främst i syfte att ge de federala myndigheterna möjligheter att hävda författningens bestämmelser om den allmänna rösträtten även för negrernas del. Enligt propositionen skulle de kränkningar, som ofta förekommit i sydstaterna, kunna bli mera verksamt föremål för åtal inför federala domstolar genom att man skulle döma utan jury i fall rörande ”brottsligt trots” mot förelägganden för tjänstemän, inklusive valförrättare. Sydstatspolitiker försökte genomdriva ett ändringsförslag om ovillkorligt juryförfarande, som skulle ha varit klart till nackdel för de färgade i Södern. Den omstridda lagen fördes trots allt slutligen i hamn i sådant skick att den ansågs kunna i betydande grad trygga negrernas deltagande i val. Bestämmelser om juryprövning hade tillfogats endast i begränsad omfattning. Nästan omedelbart efter denna kompromiss uppstod en sensationell konflikt, som visade att rasstriden hade förblivit brännande. Då ett tiotal negerelever vid höstterminens början skulle intagas i läroverket i Little Rock, Arkansas, mobiliserade statens guvernör, Faubus, nationalgardet. Han förklarade sig göra detta för att upprätthålla ordningen, men det blev snart tydligt att han försökte trotsa de federala myndigheternas strävanden att upphäva rassegregationen i skolorna. Presidenten tvekade ett par veckor i den allvarliga krisen och måste sedan satsa 362