kretsar impopulär åtgärd. Inom medelklassen rådde misstro mot Macmillans förmåga att hejda inflationen. Premierministern vidtog dock flera beslutsamma finansiella åtgärder. I september höjdes diskontot från 5 till 7 procent. Regeringen ville absolut undvika nyval i förtid och hoppades, att högerns ställning skulle stärkas, innan parlamentet i vanlig ordning måste upplösas. De konservativas interna meningsbrytningar belystes bl. a. då lord Salisbury i maj lämnade regeringen som protest mot att Cyperns ärkebiskop och nationalistledare Makarios hade frigivits ur internering. En liten grupp konservativa underhusrebeller reagerade på liknande sätt, då brittisk trafik genom Suezkanalen återupptogs på Egyptens villkor. Den nye försvarsministern Duncan Sandys började genomföra en radikal omorganisering av försvaret med tyngdpunkt på kärn- och robotvapen. I Stilla havet företogs framgångsrika prov med brittiska vätevapen, som därefter kunde börja serietillverkas. Därmed förstärktes kraftigt landets internationella ställning. USA lovade att förse britterna med medeldistansrobotar; tillhörande atomstridsladd-ningar skulle dock förbli under amerikansk kontroll. I samband med den nya för-svarsplanen beslöts successiv nedskärning av den äldre, ”konventionella” krigsmakten. Trots motstånd från de allierade på kontinenten minskades den brittiska Rhen-armén. Nya stater i brittiska samväldet Två förutvarande kolonier framträdde som fria stater inom brittiska samväldet. Ghana (tidigare Guldkusten) konstituerades i mars — det första helt av negrer styrda samväldeslandet. J augusti kom turen till Malaya (Malajiska federationen), som fick en egen regent med kungavärdighet. Till denna post valdes för en första 5-årsperiod sultanen i Negri Sembilan, Tuanku Abdul Rahman. Vidare fick kronkolonien Singapore löfte om självständighet 1958. Ett gott stycke på samma väg nådde den stora afrikanska kolonien Nigeria, men här ansåg Londonregeringen en övergångstid på minst tre år nödvändig. Triumf för Adenauer i förbundsdagsval Förbundskansler Adenauer och Kristligt demokratiska partiet (CDU) vann en stor seger vid allmänna val i september — det tredje sedan Bonnrepubliken upprättades 1949. Med något över 50 procent av de avgivna rösterna uppnådde CDU absolut majoritet i förbundsdagen. Detta förtroendevotum för den 81-årige kanslerns regering hälsades med tillfredsställelse av Västtysklands allierade inom NATO, särskilt av USA. Amerikanerna hade hyst oro för att ett regimskifte i Bonn skulle kunna leda till en mindre fast utrikeskurs. Socialdemokraternas ledare Erich Ollenhauer hade i början av valkampanjen gått till offensiv, men hade snart liksom Fria demokratiska partiet (liberalerna) tvingats över på defensiven. På flera håll hade det oppositionella huvudpartiet vunnit gehör med en kampanj mot kärnvapen. Tidigare attacker mot den allmänna värnplikten hade däremot inte kunnat upprepas med någon egentlig verkan, och Ollenhauer hade haft enbart besvikelse av sina försök att förespegla återförening av Tyskland genom förhandlingar med Sovjetunionen och uppluckring av samhörigheten med NATO. Oppositionen hade heller inte kunnat komma med något röstsamlande alternativ till kanslerns och ekonomiminister Erhards utomordentligt framgångsrika ekonomiska politik. När kanslern i oktober rekonstruerade sin regering i samverkan med Tyska partiet, utnämnde han den relativt unge Franz Etzel till finansminister efter Fritz Schäfier (se utrikeskronologien 24/10). Nedanstående tabell visar partiernas ställning. Partier Kristliga demokraterna (CDU/CSU) ........................... 270 50,2 244 45,2 Socialdemokraterna (SPD) ................................... 169 31,8 151 28,8 Fria demokraterna (FDP) ..................................... 41 7,7 48 9,5 Tyska partiet (DP) .......................................... 17 3,4 15 3,1 Flyktingpartiet (GB/BHE) ..................................... — 4,6 27 5,9 Övriga ....................................................... — 2,3 2 7,5 1957 1953 Mandat Röstproc. Mandat Röstproc. 364