Arabiska arbetare i fransk tjänst sysselsatta med att uppföra taggtrådsskydd längs gränsen mellan Algeriet och Tunisien för att försvåra för de algeriska rebellerna att få förstärkningar från Tunisien. Unga franska regeringschefer I maj störtades den franske socialistledaren Guy Mollets minoritetsministär. Den hade suttit sedan nyvalet i januari 1956 — en rekordlång regeringsperiod i den fjärde franska republiken. Mollet hade vanligen fått stöd i parlamentet av moderata högem, som livligt hade gillat den hårda linjen mot rebellerna i Algeriet och hade reserverat sig mot det ekonomiska programmet enbart genom röstnedläggning. Men nu ville de konservativa sätta stopp för en åtdragning av skatteskruven. Krisen löstes efter tre veckor av förre försvarsministern, den 42-årige radikalen Maurice Bourgès-Maunoury. Socialisterna medverkade i den nya ministären, som hade ungefär samma begränsade underlag som den förra. Som finansminister inträdde den 37-årige radikalen Félix Gaillard. Han gjorde djärva försök att sanera finanserna genom budgetbesparingar, en lätt maskerad francdevalvering och importrestriktioner. I september fälldes Bourgès-Maunoury på Algerietpolitiken (se särskilt avsnitt i översikten). Även denna gång avgjorde högerrösterna voteringen. Årets andra regeringskris blev mycket svår. Högermannen A. Pinay bildade en ministär, som omedelbart underkändes av nationalförsamlingen. Mollet gjorde sedan ett misslyckat försök till come back — även hans ministerlista ratades. Först i mitten av november bröts dödläget av ”sommarregeringens underbarn” Gaillard. Vad han åstadkom var nästan en samlingsministär — nio partier deltog, och den öppna oppositionen begränsades till kommunisterna och poujadisterna. Före årets slut säkrade Gaillard en preliminär reformplan för Algeriet och genomdrev en sparsamhetsbudget. Inom sitt eget parti råkade han ut för revolt. P. Mendès-France, som i maj hade lämnat posten som radikalernas partiledare, drog åter i alla trådar vid partikongressen i november, då gamle Édouard Daladier valdes till ordförande för 1958 — ett slag mot Gaillards mera konservativa partifalang. 365