Gomulka besökte i september Belgrad (se avsnittet om Jugoslavien) men försökte också komma på bättre fot med stalinistregimen i Östberlin. Mot slutet av året började Warszawa i samförstånd med Moskva propagera för förslag om en kärnvapenfri zon i Europa, omfattande Väst- och Östtyskland, Polen och Tjeckoslovakien (Rapackiplanen). Tito alltjämt en garde mot Kreml Belgradregimens förhållande till Moskva präglades 1957 av bestående motsättningar, som ömsevis förstärktes och neddämpades — utåt. Den ryske partiledaren Krusjtjev och Tito hade ett överraskande möte i Rumänien, och enligt en yvig kommuniké skulle man förverkliga 1955 års Belgraddeklaration, i vilken ryssarna hade erkänt ”olika vägar till socialismen”. Med tanke på Kremls upprepade löftesbrott togs dock Krusjtjevs nya bragelöften med stora nypor salt. I oktober hade Belgrad besök av ryske försvarsministern Sjukov, som vid sin återkomst till Moskva överrumplande blev utstött ur ledningen. Det drog då ihop till revolutionsjubileet i Sovjetunionen, men Tito gav återbud. Hans uteblivande sades bero på ryggskott, men de politiska skälen röjdes, då jugoslaverna vägrade att underteckna en trohetsförklaring, som Krusjtjev dikterade vid generalmönstringen med övriga utländska kommuniststaters partidelegationer. Tito underströk emellertid också sin självständighet gentemot Västern genom att avböja fortsatta amerikanska leveranser av tunga vapen. Med Västtyskland kom han i konflikt genom att i oktober erkänna den östtyska staten. Tito hade månaden före haft besök av polske kommunistledaren Gomulka och därvid bl. a. uttryckligen sagt sig gilla Polens gräns mot Tyskland längs Oder-Neisse. Inom Jugoslavien hårdnade det politiska klimatet. Titos mest betydande motståndare Milovan Djilas dömdes till ytterligare sju års fängelse för en i utlandet tryckt protestbok ”Den nya klassen”. Djilas vän och meningsfrände V. Dedijer kom i ökad onåd, och flera gamla socialistveteraner arresterades för ”sammansvärjning”. Mao och Marx och Moskva Kinas premier- och utrikesminister Chou En-lai kom på nyåret till Moskva. Hans besök där bildade höjdpunkten vid en östeuropeisk rundresa och var ett led i en konsolidering av den kommunistiska världen, som hade skakats av Ungernupproret och revolttendenserna på andra håll 1956. Kort före Chous europeiska turné hade i Peking utfärdats en lång principförklaring om ”den proletära diktaturens historiska betydelse”. Häri hette det att kritiken mot Stalin hade gått för långt. Alla goda kommunister tillhöils att stärka den proletära solidariteten och att sluta upp kring Sovjetunionen. Det sovjetryska ledarskapet erkändes också av Mao Tse-tung själv, då han på hösten i Moskva deltog i firandet av bolsjevikrevolutionens 40-årsminne. Kina hade stora inre svårigheter. Redan föregående år hade bönderna på flera håll saboterat kollektivjordbruken. Dessa och andra liknande problem kunde allvarligt försvåra genomförandet av en ny femårsplan med början 1958. Mao försökte avleda missnöjet. Vid slutna partimöten i februari och mars höll han tal om ”den riktiga behandlingen av motsättningar inom folket”. Uppgifter om dessa utläggningar av marxismens teori och urkunder sipprade ut efter hand. I juni kom en förkortad offentlig version med officiell hallstämpel. Mao hade erkänt, att det inom kommunistiska och socialistiska stater finns motsättningar mellan ledningen och massorna. En chock för alla ortodoxa! Mao hade också förklarat sig villig att beakta kritik från folket och ville gärna se en ideologisk debatt. ”Låt hundra tankeskolor tävla! Låt hundra blommor blomstra!” Men då man bl. a. vid universiteten tog denna uppmaning på allvar och började klandra själva regimen, svarade partiledningen med en häftig kampanj mot ”oansvariga kritiker och högerinfluerade”. I stort antal häktades åter ’ kontrarevolutionärer’ ’. 368