Eamon De Valera återkom i mars som irländska republikens regeringschef. industriens förvaltning, och i maj genomdrevs — tydligen under motstånd från vissa partigrupper — avskaffandet av ett flertal ekonomiska departement i Moskva. Över hela Sovjetunionen upprättades regionala ekonomiska råd (sovnarchosi), vilkas verksamhet dock samordnades av den statliga kommissionen Gosplan. Dess chef N. Bajba-kov avskedades och efterträddes av den tidigare föga kände J. Kusmin. Pervuchins kommission avskaffades, och Pervuchin själv blev kortvarigt minister för den medeltunga maskinindustrien. Även inom jordbruks- och kolchosförvaltningen förbereddes en ny giv. Maktkampen blev akut i slutet av juni. Hårt trängd inom partipresidiet lyckades Krusjtjev övermanna sina motståndare genom att mobilisera en majoritet i den till plenum inkallade centralkommittén. Molotov, Malenkov, Kaga-novitj och Sjepilov utstöttes ur ledningen (Sje-pilov hade i februari avskedats som utrikesminister och efterträtts av Gromyko). Stämplade som ”partifiender” fick de av onåden drabbade likväl mindre reträttposter. Läget påminde om fraktionsstriderna på 1920-talet, före Stalins maktkonsolidering. Ytterligare en sensationell utrensning företogs omedelbart före firandet av bolsjevikrevolutionens 40-årsminne i nov. Försvarsminister Sjukov, som i juli hade blivit ordinarie medlem av partipresidiet, avkopplades nu ur såväl den militära som den politiska ledningen. Huvudanklagelsen mot Sjukov, som på försvarsministerposten efterträddes av Malinovskij, gällde motarbetande av partiets inflytande inom försvaret. Det var emellertid ovisst, om Krusjtjev hade tagit initiativet till slaget mot krigsmaktens främste man. Själv stod Krusjtjev med kraftigt ökad prestige även tack vare de ryska framgångarna med ”sputnikar” och långdistansrobotar. Revolutionsjubileet celebrerades i glansen av dessa triumfer, i närvaro av underdånigt uppvaktande delegationer från satellitländernas partier. Den inre spänningen i Kreml hade dock varit så svår, att sovjet-politikens utveckling på längre sikt hade många frågetecken. Gomulkaregimens svåra balansgång Polackerna bestod ett behärskningsprov vid val till sejmen i januari. Polen hade föregående år genomgått en omvälvning, som stannat på halva vägen. En stark nationell strömning hade kanaliserats genom upprättandet av Gomulkas kommunistiska regim med dess relativt självständiga ställning gentemot Sovjetunionen. Dock — upprorstendenserna fanns kvar på djupet. Gomulka gick en svår balansgång och gav omedelbart före valet drastiskt besked om hur han betraktade läget. En valbojkott kunde undergräva regimen och ”utplåna Polen från Europas karta”, sade han. På valets enhetslista stod Förenade arbetarpartiets, d. v. s. kommunisternas, kandidater i toppen. Därunder figurerade ett urval av representanter för Förenade bondepartiet och Demokratiska partiet jämte en del ”progressiva” oavhängiga. Väljarna hade rätt att stryka namn eller att sätta upp nya, men varnade av ledningen begagnade de sig inte i någon avsevärd utsträckning härav. Befolkningen gick man ur huse — miljoner visserligen med tysta reservationer — och gav Gomulka förtroendevotum. I augusti inträffade strejkupplopp i textilindustriens centrum Lodz. Polens ekonomiska läge var förtvivlat svårt, och Gomulka hade börjat göra eftergifter gentemot stalinister och moskvaorienterade grupper. I oktober demonstrerade studenterna i Warszawa mot indragningen av deras tidning Po Prostu (”Rakt på sak”). Kravaller uppstod, och myndigheterna ingrep hårt. En successiv politisk åtstramning innebar en stor besvikelse för alla dem, som hade hoppats på fortsatt ”liberalisering”. Förenade arbetarpartiet uppsköt sin kongress till 1958. Under tiden skulle alla ”revisionister, nationalister, chauvinister och dogmatiker” utrensas ur partiet. 367