Jean Sibelius’ jordfästning: Sorgetåget med en imponerande fanborg i täten drar fram längs Norra Esplanadgatan, där studenter och scouter bildade häck. sättningarna mellan partierna skärptes därhän, att en opolitisk fackministär måste tillsättas, eftersom förutsättningarna inte längre fanns för bildandet av en auktoritativ parlamentarisk regering. Ar 1957 har i den allmänna uppfattningen framför allt framstått som de statliga kassakrisernas år, skriver en annan tidning i sin återblick på det gångna året. Det är även obestridligt, att de ekonomiska problemen, kraftigt understrukna av det faktum, att statsmaktens utbetalningar gång på gång måste inställas på kortare tid till följd av bristande tillgångar, spelade en dominerande roll i den offentliga debatten i Finland under 1957 och utgjorde det nav, kring vilket de politiska konflikternas hjul snurrade. När året gick ut, var dessa problem fortfarande till väsentliga delar olösta, en omfattande arbetslöshet vittnade om det ekonomiska tillståndet i landet och budgeten för kommande år — budgetåret sammanfaller i Finland med kalenderåret — var fortfarande inte fastställd, vilket berodde på att man in i det sista eftersträvade besparingar avsedda att undanröja riskerna för nya, upprepade statliga kassakriser. Det inrikespolitiska läget En allvarlig schism inom det socialdemokratiska partiet hade sprungit i dagen under 1956, och partiet föreföll uppdelat i två huvudriktningar, den ena ledd av partiets dåvarande sekreterare Väinö Leskinen, den andra av dess ordförande, Emil Skog. Det var svårt att penetrera de djupast liggande orsakerna till konflikten, som emellertid tycktes röra sig minst lika mycket om personliga motsättningar som om principiella meningsskiljaktigheter. Denna tillväxande kris, som försvagade socialdemokratien och som redan hade hunnit avsätta vissa spår i valresultaten vid 1956 års kommunala val, betraktades med oro inte bara inom utan också utom 377