det socialdemokratiska lägret. Det ansågs nämligen, att konflikten var ägnad att försätta den maktbalans ur funktion, tack vare vilken agrarer och socialdemokrater under en lång period av efterkrigstiden förmått gemensamt bära regeringsansvaret och upprätthålla en viss inrikespolitisk stabilitet. Farhågorna besannades, då det i april visade sig, att en socialdemokratisk urtima partikongress, vid vilken partichefen Skog fick vika för Väinö Tanner, socialdemokratiens grand old man i Finland, och partistyrelsen i sin helhet besattes av Leskinen-linjens män, innebar upptakten till den serie regeringskriser som följde. Herr Fagerholms kabinett avgår Ministären Fagerholm, liksom sin företrädare, ministären Kekkonen, huvudsakligen baserad på de två stora partierna, socialdemokraterna och agrarerna, hade tillsatts i mars 1956. Medan statsministern själv, K.-A. Fagerholm, höll sig ovanför — eller ställde sig på sidan om — sitt partis inre stridigheter, ansågs majoriteten av socialdemokratiens representanter i regeringen tillhöra Skog-gruppen. Efter den urtima partikongressen hade alltså, för att begagna statsministerns egna ord, den situationen uppstått, att den av Leskinen-linjen behärskade partistyrelsen skulle ge direktiv åt ”den andra linjens folk i regeringen”. Läget var ohållbart och regeringen demissionerade den 25 april. Krisen varade i drygt tre veckor, varefter herr Fagerholms kabinett, sedan vissa försoningssträvanden inom det socialdemokratiska partiet tycktes leda till framgång, återtog sin avskedsansökan den 16 maj. Det framgick emellertid inom kort, att regeringens ställning var alltför undergrävd, för att denna återtågsmanöver skulle lyckas, och redan den 22 maj anhöll kabinettet på nytt om avsked, sedan dess försök att genomdriva ett s. k. ekonomiskt stabiliseringsprogram definitivt misslyckats. Regeringen Sukselainen Denna gång övervanns krisen snabbt, och redan den 27 maj bildades en ny regering under agraren, doktor V. J. Sukselainens ledning. Kabinettet var sammansatt av sju agrarer, tre företrädare för finska folkpartiet och tre för svenska folkpartiet samt en opolitisk fackminister. Den parlamentariska basen för trepartiregeringen var 79 av riksdagens 200 mandat, den nationalekonomiska sakkunskapen ansågs väl företrädd, och regeringen tilltroddes, trots sin minoritetsställning, förutsättningar att kompromissvägen arbeta fram hållbara lösningar av den ekonomiska politikens brännande problem. Vad som förvärrade situationen och snart skulle vålla nya kriser, var att det statsfinansiella läget var så ansträngt, att snabba åtgärder ovillkorligen var av nöden. I slutet av juni inträffade den första statliga kassakrisen, och regeringen såg sig tvungen att uppskjuta utbetalningen av barnbidragen. Försök gjordes att lagstiftningsvägen åstadkomma en lösning, som hade gjort uppskovet lagligt, men detta misslyckades, och svenska folkpartiets tre företrädare i regeringen avgick den 2 juli. En omedelbar rekonstruktion företogs på tvåpartibas — agrarerna och finska folkpartiet — och herr Sukselainen kungjorde redan samma kväll kabinettets nya sammansättning. Den parlamentariska basen var dock avsevärt försvagad, från 79 till 66 mandat, och därmed givetvis också regeringens auktoritet och allmänna förutsättningar att bedriya en kraftfull och konsekvent politik. Statsministern framhöll f. ö., precis som han hade gjort redan då hans kabinett bildades i maj, att det ingick i hans strävanden att bredda basen för regeringen. Därmed förberedde han den allmänna opinionen på de åtgärder han så småningom skulle komma att vidta. Den 2 september realiserades planerna på ett i flera avseenden överraskande sätt. 378