En omstridd budget Den 10 januari inleddes vårriksdagen med 14 nya ledamöter samt för första gången 151 senatorer och därmed totalt 382 riksdagsmän. Till ny talman i andra kammaren efter Gustaf Nilsson, som utnämnts till landshövding, valdes boktryckare Patrik Svensson (s) från Alingsås. Den vid riksdagens högtidliga öppnande påföljande dag framlagda statsverkspropositionen visade ett underskott i totalbudgeten på 1,6 miljarder. Försvarshuvudtiteln lämnades öppen med oförändrade belopp. Finansminister Sträng underströk att budgeten var att betrakta som i hög grad preliminär. Trots att stora nedskärningar gjorts i förhållande till myndigheternas äskanden var det enligt finansministern nödvändigt att öka statens inkomster. Regeringsorganet Morgon-Tidningen (s) karakteriserade budgeten som allvarligt ansträngd men konstaterade samtidigt att samhällsekonomisk balans inom det möjligas gräns uppnåtts, varför det icke kunde anses vara ”någon olycka att en del av den ekonomiska medicinen — totalbalanserin-gen — i själva verket inte blir använd”. Svenska Dagbladets ledare, som bar rubriken ”Nya skatter, nya skulder”, var starkt kritisk: ”Genom årets budget har socialdemokraterna än en gång ådagalagt sin inkompetens som förvaltare av landets affärer”. Remissdebatten den 21 januari hade en ovanligt kärv ton; redan från början blev det häftiga meningsbrytningar mellan regering och opposition, särskilt i fråga om den ekonomiska politiken och pensionsfrågan. Högerledaren hr Hjalmarson yttrade bland annat, att regeringen ”ingenting lärt av mer än tio års dyrbara experiment med medborgarnas arbetsförtjänster och ingenting glömt av ett verklighetsfrämmande och doktrinärt program för den mänskliga gemenskapens förvandling till ett socialistiskt högskatte- och höghetssamhälle”. I första kammaren noterade hr Ewer-löf (h) att ”reformerna har kommit att ligga hästlängder framför tillväxten av resurserna och har måst finansieras med inflationspengar”. Från regeringens sida hävdades, att man gjort det bästa möjliga av en svår situation och att läget i stort sett kunde anses tillfredsställande. Pensionsfrågan tillspetsas I pensionsfrågan kom det till häftiga skärmytslingar redan i remissdebatten. Vid den aktuella tidpunkten pågick förhandlingar mellan företrädare för regeringen och oppositionen i syfte att skapa förutsättningar för en samförståndslösning. Attackerad av folkpartiledaren, hr Ohlin, förklarade statsministern, att ”hr Ohlin borde lugna sig och se vad propositionen kommer att innehålla”. Uttalandet togs av hr Ohlin som ett uttryck för en socialdemokratisk föresats att lösa pensionsfrågan utan hänsynstagande till de borgerliga partiernas önskemål. Hr Erlander replikerade, att socialdemokraterna gjort allt som stod i deras makt för att åstadkomma en samförståndslösning. Dagen efter remissdebatten överlämnade den i maj 1957 tillsatta Äsbrinkska pensionskommittén sitt betänkande om fondförvaltningen i ett system med obligatorisk tjänstepensionering. Förslaget gick ut på att tre separata fonder skulle inrättas: ”en fond, svarande mot statens och kommunernas avgifter, A-fonden, en fond, motsvarande övriga arbetsgivaravgifter, B-fonden, och slutligen en tredje fond, C-fonden, som får mottaga pensionsavgifterna från till ett kommande pensionssystem direkt anslutna självständiga yrkesutövare och med dem jämförliga kategorier”. Det förutsattes att medlen skulle placeras genom köp av obligationer och förlagsbevis samt genom en begränsad återlåning till de avgifts-betalande arbetsgivarna, varvid bankmässig säkerhet skulle krävas. Ett företag skulle få låna tillbaka 40 procent av första årets pensionsavgifter och 50 procent av avgifterna från varje följande år. Det enhälliga förslaget hade karaktären av en kompromiss. På borgerligt håll ansågs det utgöra en förbättring jämfört med pensionsbe-redningens förslag på denna punkt, men det skulle ändå, menade många, leda till en kapitalkoncentration hos stat och kommun, som måste anses olycklig. Underhandlingarna strandar Den 10 februari strandade underhandlingarna mellan regeringen och oppositionen om pensionerna. Om folkpensionernas gradvisa höjning förelåg fullständig enighet. Partierna var också i princip överens om folkpensionens utbyggnad med avseende på familje- och invalidpensioneringen. I fråga om familjeskyddet ville oppositionen sträcka sig något längre än regeringen. Beträffande tjänstepensionen 36