I kommunalt avseende fick valet vissa betydelsefulla konsekvenser. I centrum för intresset stod utgången i Stockholm, där högern och folkpartiet i åtta år haft majoritet i stadsfullmäktige i förhållande till socialdemokrater och kommunister. Denna majoritet gick nu förlorad. Relationen 51—49 förbyttes i ställningen 49—51. Den kommunala ledningen i huvudstaden övergick därmed till socialdemokraterna. Socialborgarrådet Hjalmar Mehr (s) övertog nyckelposten som finansborgarråd. I Göteborg blev utgången den motsatta. För första gången sedan 1921 blev det där borgerlig majoritet i stadsfullmäktige. Härtill bidrog framför allt en betydande framgång för högerpartiet (som ökade från 7 till 13 mandat) och en tillbakagång för kommunisterna (som minskade från 7 till 5 mandat). Det nya majoritetsförhållandet uppkom i sista hand genom att högern vid den definitiva sammanräkningen tog ett av socialdemokraterna preliminärt erövrat mandat — vinsten gjordes med en enda rösts marginal. Skärpt ton Årets båda val föregicks av korta men intensiva propagandakampanjer från respektive partiers sida. Allmänt ansågs att tonen var ovanligt skarp och att motsättningarna mellan partierna mer än eljest kom till uttryck. Högern och folkpartiet attackerade häftigt regeringen, medan centerpartiets kritik — bortsett från pensionsfrågan — var mera försiktig. Det senare bedömdes som en kvardröjande effekt från den hösten 1957 upplösta koalitionen. Oppositionspartiernas inbördes sammanhållning var påfallande svag. Företrädare för folkpartiet och centerpartiet förenade sig t. ex. stundom med socialdemokraterna i kritik mot högerpartiets synpunkter på statsfinanserna och av detta parti framförda konkreta besparingsförslag, främst sådana som hänförde sig till socialhuvudtiteln. Splittringen inom oppositionen markerades också av folkpartiets landsråd, som sammanträdde i Uppsala i slutet av juni. Landsrådet konstaterade, att planerna på att skapa en gemensam plattform för oppositionen — tidigare en kungstanke i hr Ohlins politik — tills vidare kunde betraktas som skrinlagda. Det fastslogs, att folkpartiet skulle föra en helt självständig politik av socialliberalt märke utan sidoblickar åt höger eller vänster. Högerledaren Jarl Hjalmarson visar upp en naggad enkrona för TV -tittarna vid radions och televisionens avslutande valdebatt i september. Hur uppkom valvinden? Hur skulle den avsevärda opinionsförskjutning, som kommit till uttryck i årets bägge val, kunna förklaras? Många kommentatorer tolkade saken så, att väljarna ville ha klara och entydiga alternativ i stället för en politik i närheten av medel-proportionalen. Den borgerliga delen av väljarkåren skulle, menade man, föredra en oppositionspolitik, som så klart som möjligt markerade skillnaden i förhållande till socialdemokratien, framför en mera moderat giv. På så sätt skulle förskjutningen i sympatierna från folkpartiet till högern få sin förklaring. Socialdemokraternas framgång finge då uppfattas som den andra sidan av samma fenomen, ett led i den allmänna ”flykten från mitten”. 40