en vårdform som av de flesta initierade bedömare inte anses passa i vårt land. Aktionen, vars konkreta resultat blev små, hade det goda med sig att den på riksdagsplanet väckte en ingående debatt om ungdomsbrottsligheten och därmed sammanhängande problem. I anslutning till andrakammardebatten, som ägde rum den 2 december, besvarade statsministern en interpellation av hr Helén (fp), som efterlyst regeringens syn på frågan om åtgärder mot kriminaliteten. I sitt utförliga svar framhöll hr Erlander bl. a. nödvändigheten av forskning med anlitande ”inte bara av juridisk utan också bl. a. psykiatrisk, socialmedicinsk, sociologisk, psykologisk och statistisk sakkunskap”. Under meningsutbyten i kammaren uppstod en skär-mytsling mellan socialminister Torsten Nilsson och fru Eriksson (s). Hr Nilsson ansåg, att det i själva verket förelåg en platsmarginal vid ungdomsvårdsskolorna, medan fru Eriksson gjorde gällande att denna marginal var fiktiv om man ville räkna med att nå ett gott behandlingsresultat. Ett uppmärksammat inlägg i debatten gjordes av hr Munktell (h), vilken bland annat vände sig mot principen short sharp shock men kunde tänka sig en form av korttidsarrest som komplettering till det nuvarande reaktions-systemet. Domstolsrejorm På domstolsväsendets område genomfördes under sommarriksdagen en reform, innebärande att häradsrätt skulle vara domför i mindre brottmål med endast tremannanämnd. En liknande reform hade i december 1957 beslutats ifråga om rådhusrätterna. Den nya ordningen skulle träda i kraft 1 januari 1959. Mot regeringens förslag talade bl. a. hr Gezelius (h) och Larsson i Ålsta (cp). De erinrade om att en rad remissinstanser avrått och ansåg, att lekmännens ställning i nämnden snarast skulle försvagas. Förslaget stöddes av bl. a. första lagutskottets ordförande hr Rylander (fp), som fann ändringen praktisk och välmotiverad. Justitieministern betonade -i ett inlägg värdet av att domstolar i städerna och på landsbygden får likartad sammansättning. Statsskicket Statsskicket dryftades i riksdagen den 16 april med utgångspunkt i en motion med begäran om utredning av statschefens ställning i en modern demokrati. Huvudmotionären hr Spångberg (s) yttrade i debatten, att den förhandenvarande tronföljdssituationen enligt hans mening visade olämpligheten av en ärftlig monarki. Hr Svensson i Ljungskile (fp) ansåg, att folkviljan i ett folkstyrt land borde få slå igenom i alla led av statsstyrelsen, alltså även då det gäller statschefen. Gentemot detta invände högerledaren hr Hjalmarson, att det måste anses vara en fördel att ha en statschef, som kan stå utanför de politiska striderna och därmed utgöra en samlande symbol. Hr Hjalmarson var övertygad om att de flesta svenskar trivs med den nuvarande ordningen. Med en erinran om Brantings berömda anförande 1912 uttalade hr von Friesen (fp), att man inte ”ändrar på detta gamla kungarike, därför att en handfull personer begär det”. Konstitutionsutskottets ordförande hr Hallén (s) ansåg, att den aktualiserade frågan verkade onödigt splittrande i en tid med så många kontroversiella och svåra frågor i övrigt. Hr Håstad (h) framhöll, att några av de stabilaste demokratierna var monarkier. Går man till Sveriges historia och jämför våra monarker med våra övriga statsmän — kanslerer och statsministrar — så visar det sig, sade hr Håstad, att urvalsprincipen inte gett bättre resultat än arvsprincipen. Folkpartiledaren hr Ohlin kunde inte förstå värdet av en utredning i det underförstådda syftet att komma monarkien till livs; däremot ansåg han det riktigt att utreda den parlamentariska demokratien, inberäknat frågan om statschefens befogenheter t. ex. vid regeringsombildningar. ”Vilken socialdemokrat skulle vi haft som president, om vi haft republik under 50-talet? Jag vill inte konkretisera, men tanken gör mig inte mer positivt stämd till propåer om republik”, yttrade hr Ohlin bl. a. Grundtanken i utskottets yttrande över motionen var att uppdraget att överväga frågor om statschefens ställning tillkom den pågående författningsutredningen. Utskottets höger- och centerpartiledamöter förordade kort och gott, att motionen inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Vid voteringen biföll andra kammaren utskottsutlåtandet med 130 röster mot 67 för höger- och centerpartireservationen. I första kammaren blev siffrorna 95 mot 37. 46