Studentuppvaktning i Stadshuset. kampanj mot Pasternak och mot hedersbevisningen från Sverige, vilken kallades ”ett provokativt drag av den internationella reaktionen”. Även i Pravda och i ryska radion förvreds hela saken på ett politiskt förgiftat sätt, och kanske eggad av den vulgärare läsarten i väster framställde ryska författarföreningen boken som ett politiskt förräderi. Den 28 oktober meddelade föreningen, att den hade uteslutit Pasternak och berövat honom titeln ”Sovjetförfattare”. Ett direkt hot mot den åldrande diktarens existens. Dagen därpå avböjde han priset i ett telegram till dr Österling: ”Med hänsyn till den innebörd som denna utmärkelse tillagts i den förening som jag tillhör, bör jag avstå från det oförtjänta pris som tilldelats mig. Upptag inte med ovilja min frivilliga vägran.” Sovjetregeringen och partiet hade undvikit att själva framträda. Formellt hade ansvaret överlämnats till författarföreningen. Möjligen kan det i viss grad också ha rört sig om en aktion av personliga avundsmän i föreningen. Något senare meddelade nyhetsbyrån Tass, att myndigheterna ej ämnade ”lägga hinder i vägen för Pasternaks avresa från Sovjetunionen”. Men ungefär samtidigt erfor man, att Pasternak tydligen ansåg sig ha anledning att uppfatta detta tillkännagivande som ett underförstått hot om landsförvisning. I ett brev till partiets centralkommitté och till Nikita Krusjtjev bad han, att man ej skulle ”vidtaga denna ytterlighetsåtgärd” mot honom. Han tilläde, att han ej skulle kunna tänka sig att skiljas från Ryssland. Pasternakaffären kastade en skugga över Nobelfesten i Stockholm den 10 december (se artikeln Nobelprisen). Ännu vid årets slut vistades Pasternak i sitt hem i Peredelkino. Hans mod hade väckt beundran och stark sympati, liksom den värdighet och fattning han visat. Pasternak, som är av judisk börd, föddes 1890. Hans far var målare och modern musiker. Efter universitetsstudier i Moskva intresserade han sig först mycket för musik och studerade sedan filosofi i Tyskland. Efter revolutionen 1917 fick han en bibliotekstjänst i utriKeskommissaria-tet. I sin tidigare lyrik var han romantiker och individualist, senare upptog han sociala motiv. Prosa har han sällan skrivit men däremot ofta ryska tolkningar av utländsk diktning. 82