Ryssarna i Antarktis vid otillgänglighetspolen Den 14 december meddelades från Moskva, att den ryska antarktiska expeditionen hade nått den s. k. otillgänglighetspolen — den punkt i Antarktis som ligger längst bort från kontinentens kuster. Avståndet är omkring 2 000 km. Otillgänglighetspolen ligger på 82,6 graders sydlig bredd och 55 graders östlig längd, inte långt från den under 1958 upprättade basen Sovjet-skaja. Ryssarna utgick från sin huvudbas sedan 1956—1957, Mirny. Via mindre hjälpstationer färdades de 1 400 km till basen Vostok och därifrån till Sovjetskaja. Uppnåendet av otillgänglighetspolen var ur geografisk och annan vetenskaplig synpunkt märkligt inte minst på grund av det faktum att detta veritabla Nifelhem är beläget inom Antarktis högsta delar på omkring 4 500 meter. Där råder det mest extrema köldklimatet på hela jorden med ett årsmedeltal som beräknats till minus 65 grader, och påfrestningarna var självklart oerhörda. räckligt snabbt har amerikanerna använt sig av vad de kallar en ”rockoon”. Detta är en raket som sänds upp till omkring 30 km höjd med en ballong. Vid en rapport om en solexplosion utlöses raketen per radio, och inom någon minut kan observationer ske i jonosfären. Av speciellt intresse är observationer av de förhållanden som leder till fullständig radio-”black-out”, såsom väsentligen förändringar i de allra lägsta skikten i jonosfären på cirka 80 km höjd. Norrskensobservationer sker i aldrig tidigare omfattning under det geofysiska året. Under de första tolv månaderna förbrukade exempelvis de ryska norrskens-kamerorna cirka 25 km 16 mm film. Man kan härav kanske få en aning om det arbete bearbetningen innebär. Som bland de mest intressanta resultaten bör nämnas de samtidiga observationerna av norrsken i de norra och södra polarområdena. Undersökningarna av den kosmiska strålningen innebär bl. a. en noggrann bestämning av variationerna med breddgraden. Det svenska fartyget m/s Lomma-ren har under mer än ett år haft apparatur ombord för dylika mätningar under sina resor mellan Sverige, Syd-Afrika och Australien. Svenskarna på Spetsbergen Den största svenska insatsen under det geofysiska året är det arbete som utförts vid den svensk-finsk-schweiziska stationen på Nordostlandet, Spetsbergen. Sedan arbetet kom i gång i augusti 1957 har observationerna regelbundet fortgått. Den ursprungliga gruppen på 13 man avlöstes sent i augusti 1958 av fyra man, som fram till sommaren 1959 skall hålla i gång vissa valda delar av programmet. Chef för denna grupp är fanjunkare I. Klang. Avlösningen i augusti blev dramatisk på grund av ovanligt svåra isförhållanden. Svenska flottans ”Älvsnabben” som skulle utföra huvudtransporten kunde aldrig nå fram till basen utan de två norska fartygen ”Minna” och ”Sjövärn” som är byggda för gång i is fick ta hand om den sista, besvärligaste delen. Trots detta måste utrustningen ilandsättas långt från basen och mycket av de saker som skulle med tillbaka fick stanna kvar ytterligare ett år. Arbetet under 1958—1959 gäller framför allt den kosmiska fysiken samt i mindre utsträckning meteorologi och glaciologi. Tillsammans med Resolute Bay i norra Kanada och Thule på Grönland bildar stationen på Nordostlandet en triangel för speciella mätningar av den kosmiska strålningen. Vidare fortsätter norr-skensobservationerna samt magnetiska observationer. Ar 1958 har varit ett märkesår för geofysiken; kanske detta kommer att vara fallet i än högre grad för 1959. Den snabba expansionen av geofysisk forskning fortsätter. Men lika ofta som nya observationer klarlägger tidigare gåtfulla samband dyker nya problem upp som pockar på en lösning. Vi vill lära känna vår jord, dess inre, dess atmosfär och rymden närmast omkring bättre, och i detta avseende har det geofysiska året betytt mycket och kommer att betyda än mer. 106