perioden 1965—70, varvid s. k. underutvecklade länder som Indien skulle ha en betydande andel. Stort intresse ägnades åt arbetena på att utvinna fusionsenergi och åt de olika vägar man där prövade för att uppnå den mycket höga temperatur som erfordras. I en lång rad föredrag presenterades alla de ”biprodukter” som atomenergiforskningen gett och som hittills torde haft större praktisk betydelse än själva energiproduktionen. Användningen av radioaktiva spårämnen hade gett vetenskapsmännen ett fantastiskt hjälpmedel inom medicinen, biologien och inom många tekniska områden. Strålning från avfallsprodukter beräknades komma att användas för många olika industriella ändamål, alltifrån framställning av nya kemiska ämnen till sterilisering av födoämnen. För många konferensdeltagare kom de två utställningarna att bli den största upplevelsen. I en väldig barackbyggnad uppförd intill folkförbundspalatset presenterades de olika ländernas vetenskapliga arbete på atomområdet på ett synnerligen påkostat sätt. Särskilt observerades USA:s framställning av arbeten på fusionspro-cesser, om vilken det sades att det var den bästa vetenskapliga utställning som någonsin gjorts. I en utställningslokal i Genève hölls en kommersiell mässa, där olika länders industriföretag visade anläggningar och tillbehör för atomenergi. Ett stort antal vetenskapliga filmer visades i anslutning till konferensen, varvid bl. a. presenterades den första ryska kraftanläggningen i full skala för 100 MW, förlagd till Sibirien. Stort allmänt intresse väckte diskussionerna om radioaktiva risker. Experterna ansåg sig kunna vara optimistiska i frågan om hur man skulle förfara med radioaktivt avfall. Det kunde också visas på att arbetet med atomenergi föranlett få olycksfall jämfört med många andra industrier. Å andra sidan framhölls att er-farenhetsmaterialet ännu var begränsat. Konferensen hade planerats av Förenta nationernas rådgivande kommitté för fredlig användning av atomenergi under generalsekreterare Dag Hammarskjölds ordförandeskap. Som president fungerade professor Francis Perrin, Frankrike, och generalsekreterare var svensken dr Sigvard Eklund. Åtskillig diskussion fördes om huruvida man skulle hålla en ny liknande konferens. Å ena sidan påpekades att det endast genom att hålla en konferens med ett omfattande program var möjligt att få de deltagande länderna att satsa medel och frige information och att få enskilda att arbeta på det sätt som skett. Detta finge vägas mot det avbrott i forskningsarbetet och de väldiga kostnader som en konferens av denna storlek medför. Måhända vore det bättre att uppdela det omfattande ämnet i smärre begränsade konferenser, som kunde hållas med för varje ämne avpassade tidsmellanrum. Inom det samlade OEEC-arbetet för atomenergi märktes att den norska reaktorn i Halden övertogs för gemensam drift såsom en provreaktor i samarbete mellan Norge, Danmark, Schweiz, Storbritannien, Sverige och Österrike samt Euratom. Av intresse var att Halden-reaktorn var den första och dittills enda reaktor som tillämpade de i Sverige valda principerna, d. v. s. med naturligt uran som bränsle och med tungt vatten som moderator och värmeöverförare. Kostnaden för Sveriges del under en treårsperiod i detta samarbete beräknades till 1,8 milj, kronor. Atomenergi i Sverige Om också övertygelsen om atomenergiens stora betydelse för världens framtida kraftförsörjning stärktes, framför allt genom de upplysningar som framkom vid Genève-konferensen, så rådde på många håll osäkerhet om vilka vägar som var de mest ekonomiska. Även i Sverige rådde delade meningar om hur man skulle fram- 114