KREUGER—BONNIERTVISTEN Den s. k. Kreuger-Bonnieraffären fick sin upprinnelse i början av år 1952. I en artikel i Stockholms-Tidningen uppgav tidningens dåvarande ägare, ingenjör Torsten Kreuger, att han var föremål för en viskningskampanj, enligt vilken ST skulle vara såld till Landsorganisationen. Kreuger förnekade detta och uppgav samtidigt att däremot ”. . . herrarna Bonnier utbjudit samtliga sina tidningar till Tyskland för 6 miljoner dollar. Detta är icke några rykten utan faktisk sanning — i motsats till Bonniers ryktessmideri om mig.” Bokförläggare Tor Bonnier dementerade omedelbart ingenjör Kreugers påstående och betecknade uppgifterna som fullständigt sanningslösa. Efter en del polemik, där ingenjör Kreuger bl. a. åberopade en tysk diplomats uppgifter som stöd och bokförläggare Tor Bonnier genmälde att ingenjör Kreugers uppgifter framlagts i ärerörigt syfte, föreslogs den 12 januari i en ledare i Svenska Dagbladet att affären skulle tas upp till opartisk utredning. Det blev meningsutbyten mellan parterna om proceduren för en ev. utredning, och kort efteråt publicerade Stockholms-Tidningen tre intyg, som gick ut på att bokförläggare Karl Otto Bonnier via förmedlare skulle ha sökt kontakt med tyska legationen i Stockholm 1940 för att få till stånd en försäljning av ”sina tidningar”. ”De dokument och vittnesmål som ingenjör Kreuger åberopar är av sämsta kvalitet. Vad som sägs innehåller uppenbara lögner”, löd bokförläggare Tor Bonniers korta svaromål. UD förklarade att det i departementets handlingar inte finns något som tyder på att familjen Bonnier gjort några försäljningssonderingar i riktning mot tyskarna eller att några förhandlingar ägt rum. Pressorganisationerna kom med erbjudanden om att göra en utredning. Tor Bonnier accepterade liksom tidigare tanken, medan Torsten Kreuger avböjde. Han ville i stället att parterna skulle utse var sin man och dessa enas om en opartisk ordförande. Så småningom rann affären på det sättet ut i sanden för att blossa upp på allvar igen i slutet av år 1957 och början av 1958. Vid sistnämnda tidpunkt framträdde direktör Carl Albert Anderson, stadsfullmäktiges ordförande i Stockholm, som ombud för ingenjör Kreuger och lade fram en redogörelse han fått från förre presschefen i tyska UD, dr Paul Schmidt. Denne uppgav att Bonniers sommaren 1940 via tyska beskickningen i Stockholm förde fram önskemål om försäljning till Tyskland av Dagens Nyheter och Bonniers förlag. Ärendet skulle ha framlagts för Hitler som avböjde ett köp. Direktör Anderson ansåg dr Schmidts redogörelse ”klarläggande och avgörande”, medan uppgifterna avvisades av Bonniers. I den offentliga argumentation som nu följde lät ingenjör Kreuger offentliggöra ytterligare ett antal dokumentkopior. Deras äkthet drogs dock i tvivelsmål av familjen Bonnier, och det blev en omfattande polisutredning av saken. Denna avslöjade att flera dokument som ingenjör Kreuger åberopat som stöd för sina påståenden var falsifikat. Något åtal ledde utredningen dock ej till mot ingenjör Kreuger, emedan han ansågs ha varit i god tro beträffande handlingarnas äkthet. Han hade fått dokumentkopiorna av den 49-årige svenske författaren Tage Thiel i Schweiz, som genom sin släkt hade vissa förbindelser med familjen Bonnier. I slutet av 1958 arresterades Thiel av schweiziska polisen för att ha förfalskat ett föregivet ”gåvobrev” på 18 miljoner schw. fr. från en schweizisk miljonär och konstmecenat. Thiel erkände så småningom förfalskningen. Det schweiziska fallet företer en rad likheter med vad som avslöjats rörande de falska dokumenten i Kreuger-Bonnieraffären, varför den sistnämnda torde tas upp på nytt. 132