USA:s sjätte flotta brandkår i Medelhavet Den amerikanska sjätte flottan, som sedan några år har varit stationerad i Medelhavet, spelade åter en viktig roll i samband med Mellersta östern-krisen 1958. På amerikanskt håll har man ofta betonat sjätte flottans karaktär av ”brandkår”. Den fick ”rycka ut” igen, då president Eisenhower i juli gav order om att 5 000 man marintrupper skulle landsättas i Libanon. Sjätte flottan har en intressant sammansättning. Tre hangarfartyg utgör kärnan. De medför vartdera 100—170 flygplan. Även flygplan som kan bära kärnvapen finnes ombord. Två tunga kryssare ingår, vidare bortåt 30 jagare och eskortjagare samt ett mindre antal ubåtar. Fartygen kan genomföra sjökrigsoperationer av mera konventionell art, men det hangarfartygsbaserade flyget kan sättas in för operationer långt in över land. En liknande uppgift i Stilla havet har den amerikanska sjunde flottan, som fick stora förstärkningar under den nya krisen i Formosa-sundet det gångna året. nerna ställde till med en del scener i motgångens stunder, och det var vid några tillfällen faktiskt ytterst nära att det kommit till handgemäng. Den hetsigaste av amerikanerna fick finna sig i att placeras på reservbänken för att lugna ned sig. Han blev f. ö. sedermera diskvalificerad på ett år av det amerikanska förbundet för sitt osportsliga uppträdande. Slutresultatet av den trots skönhetsfläckarna finaste match som hittills spelats blev att italienarna efter de tio dagarnas kamp stod som segerherrar och världsmästare för andra året i rad med segersiffrorna 211—174 mot USA och 239— 167 mot Argentina. USA vann sin match mot sydamerikanerna med 255—193. ❖ 14-—16 februari avgjordes den viktigaste nationella tävlingen, SM för lag. Av de ursprungligen 426 lagen kvalificerade sig 8 till finalen i Örebro. För första gången i tävlingens historia hade inget lag från Stockholm lyckats nå fram till finalspelet. Göteborgslaget Manfred Kamras, Rolf Hansson, Hans Pettersson, Ingemar Bengtsson, Gunnar Larsson och Arne Larsson vann på 10 poäng före lag Sundberg, Skelleftehamn, och lag Pettersson, Katrineholm, vilka båda slutade på 9 poäng. I februari fick svensk bridge sorg. Ivar Andersson, en av den svenska bridgens pionjärer, SvD:s bridgemedarbetare under många år, landslags-spelare och internationellt välkänd som en av världens allra skickligaste problemkonstruktörer, gick ur tiden 80 år gammal. ”Världens största partävling” som det svenska parmästerskapet med fullt fog kallas, samlade 9 256 spelare. Efter gallring i en mängd kvalifi-ceringsomgångar spelade 64 par final i Stockholm 10—11 maj. Stockholmarna Jan Wohlin och Pär Lundell, som haft hand om ledningen under större delen av tävlingen, tog mästerskapet med bred marginal före Andersson—Sundberg, Skelleftehamn, och Lind—Österberg, Uppsala. Europamästerskapet Europamästerskapet arrangerades av det norska förbundet i Oslo 18—31 augusti. Samtliga Europeiska Bridgeligans 18 medlemsnationer anmälde sig, men några tvingades lämna återbud och 15 ställde upp. Efter två veckors kamp visade sig de italienska världsmästarna starka nog att ta sina tredje raka EM-titlar i hård konkurrens med England. Båda nådde 30 poäng men Italien hade bättre kvot. Fransmännen var med sina 29 poäng alldeles i kölvattnet och kom klar trea. Det svenska laget, som bestod av stockholmarna Jan Wohlin, Pär Lundell, Nils-Olof Lilliehöök och Gunnar Anulf samt Skelleftehamns Henry Sundberg och Magnus Andersson, höll kontakten med ”de stora” i det längsta och beläde en mycket hedrande fjärdeplats med 24 poäng. I damernas tävling deltog 11 nationer. Sverige representerades här av fruarna Carin War-mark, Siv Zachrisson och Gunilla Järpner, Göteborg, Ruth Segander, Skövde, Maj Rex, Halmstad, och fröken Inga-Lisa Larsson, Malmö. Efter en strålande start seglade de upp som storfavoriter och när endast tre omgångar återstod föreföll det som om Sveriges första mästerskap i damklassen skulle vara ett faktum. Svenskorna hade en ledning med hela 4 poäng och hade avverkat sina matcher mot samtliga de svåraste konkurrenterna. Det gick emellertid motigt mot slutet och de alltid farliga danskorna lyckades komma ifatt. Danmark tog sitt femte mästerskap i klassen ge nom Rigmor Frænckel, Otti Damm, Annelise Faber, Gerda Ljungberg och Mis Nyholm, vilka liksom svenskorna nådde 17 poäng men vann på bättre kvot. Belgien tog tredjeplatsen med 14 poäng. För första gången i EM-tävlingens historia kom den italienska tekniken med Bridge-Rama till användning. En publik på halva tusentalet personer kunde genom arrangemanget följa de viktigaste matcherna i detalj och Oslo-tävlingen innebar det definitiva genombrottet för bridgen som publiksport. Den nationella höstsäsongen inleddes med svenska mästerskapet i mixed par. Av de 512 par som startade i tävlingen spelade 50 final i Stockholm 25—26 oktober. Paret Ryd—Åström, Sundsvall, lyckades bäst och segrade med synnerligen bred marginal före makarna Sundén-Cullberg, Umeå, och Björin—Dahlqvist, Söderhamn. Höstsäsongen avslutades med SM-par damer, som flyttats från nyåret till höstsäsongen. 285 par ställde upp och 30 gick till finalen. Stock-holmsdamerna Vera Voss-Schrader—Gerd Möller hade hand om ledningen större delen av finalomgången och segrade klart före Järpner—Zachrisson, Göteborg, och Andersson—Pethersén, Kristianstad. 137